DEN SANNA MÄNNISKAN

Vem är denna Davids son, som vi välkomnar och välsignar i porten till ett nytt kyrkoår? En främmande fågel eller en av oss? Vem är det vi ser på åsneryggen, omgiven av folkets jubel? Och i Nasaret bland släkt och bekanta som först är stolta och yvs över stadens son och sedan grips av ursinne och attackerar honom?

Vem är mannen i förhör hos den romerska övermakten? Pontius Pilatus är förbryllad. Den anklagades trygga självkänsla och närvaro får honom att verkligen undra.
”Du är alltså kung?” frågar han.
”Det är dina ord!” svarar Jesus. Själv vet han vad som är hans uppgift i världen. Och det är inte en kamp om makt. Han är pionjär och banbrytare för ett framväxande rike av annat slag; en samexistens som är inkluderande och utan givna gränser, där ledstjärnan utstrålar Sanning och Kärlek.
Där och då sammanfattade Jesus kort och gott syftet med sin stund på jorden:
Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen.

HAN ÄR SANN, han som gärna kallade sig människosonen. Hos honom finns ingen motsägelse mellan vad han menar, säger och gör. Inga dubbla budskap. Ingen inre klyvning. Han är alltigenom äkta, ett med sig själv, förankrad i sitt vara.
Mötet med honom ger kontakt med det sant mänskliga i oss själva. I honom skymtar vi vårt eget sanna ansikte. Ett minne av vilka vi i grunden är vaknar till liv – och en längtan efter att bli det vi är menade att vara.

I berättelserna  om Jesus möter vi en gudomlig människa och mänsklig gudom. Han vittnar om vårt gemensamma ursprung – och visar vägen hem. Både hem till oss själva och till den obegränsade kärlek som vi inte upphör att hoppas på, drömma om.

Advent – han kommer, han kommer
ett människobarn, den sanna människan
och visar vägen till sanning och liv.