OM BÖN

I en stressad tillvaro med orimligt mycket att hålla ihop och klara av, tänker jag på bön i första hand som hemkomst och vila, återhämtning; en andningspaus, en glänta av sol mitt i vardagens kamp och konflikter – inte ännu en uppgift som borde klaras av och få sin reserverade tid vid sidan av alla andra uppgifter.

Bön kan vara en famn att dra sig tillbaka till. Ett tillstånd av tröst och sorglöshet. Jag tänker på sängen, soffan och mattan som naturliga platser för bön. Sängen: ett viloläge, en koja som omsluter och beskyddar i gränslandet mellan sömn och vaka, innan det är dags att stiga upp och möta dagen, världen – och som inför natten bjuder oss att andas ut och släppa plikter och bekymmer.

Jag ligger på min matta och ber. Titeln på en bok med afrikanska böner kommer för mig ibland, när jag sträcker ut mig på mattan eller andas lugnt i en yogaställning. Inte så sällan går ett leende som en ljusvåg genom kroppen – och alla celler stämmer in i hjärtats tack till Livet.

Pauser och väntetider som uppstår oplanerat behöver inte vara förlorad tid. De kan vara gyllene tillfällen att stanna upp och besinna sig, att uppmärksamma ögonblicket och allt liv som pågår inombords och runt omkring. Att påminna sig sina rötter, sitt ursprung – och sin samhörighet med allt som är.

I dig våra rötter
vår källa till glädje
alla våra källor, vår frihet.

Cykelturen, promenaden, träningen – allt kan vi förgylla genom att vara medvetet närvarande i det vi är och gör, i tacksamhet och förundran över att finnas till.

Ibland i min ensamhet, när jag tar paus med en kopp eller ett glas, blir jag medveten om Guds närvaro och tar den till mig, dröjer kvar i den – en bön utan ord. En gång efter en sådan drickpaus satte jag ord till den ordlösa samvaro som jag hade varit i – och skrev ner orden:

Jag tar koppen i mina händer
och dricker långsamt.
Din kärlek dricker jag
din önskan att jag ska leva
att jag ska orka
att jag ska vara lycklig.
Det är din kärlek jag dricker.

1 thought on “OM BÖN”