Els-Marie Hanson, RYHOV nov 2014
GRIFTETAL
14 december 2015
Slottskapellet, Jönköping
Kära alla ni, Els-Maries vänner och bekanta, som har samlats här för att tillsammans minnas henne – och ta avsked. Det är en månad nu, sedan Els-Marie tog sina sista andetag och lämnade sin kropp. En kropp som – det sista året – blev allt svårare och smärtsammare att leva med, leva i.
Jag vill börja med att läsa en kärleksdikt till kroppen. Den dikten kom till för kanske 15 år sen, i varje fall var det när Göran o Els-Marie hade flyttat till Jönköping och vi bodde i samma hus.
Det har varit så värdefullt för mig att kunna dela tankar och texter med Els-Marie – och få hennes spontana och eftertänksamma reflektioner. Jag minns mycket väl, att vi – när jag skrev den här dikten – tillsammans gladde oss åt den befriande insikten, att vi människor inte är vår kropp.
Kära min kropp
du är huset som jag bor i
mitt hem här på jorden.
Du är det instrument
jag fått
att spela på
att uttrycka mig med
och vårda som en vän.
Kära kropp
den som ser dig ser mig.
Men jag är mer än du
mer än man ser.
Nu en tid är vi ett
du i mig och jag i dig
men en dag
ska vi skiljas från varann.
Som en fjäril
lämnar sin puppa
ska jag lämna dig
när det är dags.
Då ska min längtan få vingar
och bära mig dit jag vill.
Den frihet jag saknar nu
ska då bli min.
Som en fjäril lämnar sin puppa, lämnar vi vår kropp när det är dags.
Som en puppa vilar kroppen under det gröna täcket.
Els-Marie hade önskat en kista av enklaste slag; gärna grönmålad och med fjärilar på, har hon skrivit. Hennes önskan har uppfyllts. Dotter Sara har täckt den enkla kistan med grönt, som med en matta av gräs. Och i det gröna har fjärilar slagit sig ner, med hjälp av barnbarnen Agnes, Elsa och Vera.
I kistan vilar puppan, kroppen – den kropp som var
Els-Maries hem här på jorden. Den blir till jord igen.
Men fjärilen, var är hon?
Jag tänker att Els-Marie är här tillsammans med oss. På något sätt.
Och att hon gläds över att vi är samlade omkring henne.
Du människa, vem du än är:
Av jord är du skapad.
Till jord blir din kropp igen.
Av Gud är du född.
Guds barn ska du evigt vara.
MINNESORD
Jag har fått förtroendet att idag berätta om Els-Marie, såsom jag upplevt och uppskattat henne under de drygt 40 år som vi känt varandra och på många sätt samspelat, delat tankar och uppgifter.
1972-73 kom Els-Marie för första gången till en retreat på Wettershus retreatgård. Där börjar vår gemensamma historia. Göran hade då kort dessförinnan varit på retreat och kommit hem hoppfull och glad i hågen. Han hade förklarat att han funnit ett sammanhang där säkert också Els-Marie skulle trivas och känna sig hemma.
Vid den här tidpunkten var Els-Marie sjukskriven från sin lärartjänst på mellanstadiet. Hon mådde riktigt dåligt – och orkade inte tänka på att återgå till jobbet. Vi gick ett par promenader och hon berättade.
Den sista natten hade Els-Marie en dröm. I drömmen hade hon fått en stor säck potatis – och leende berättade hon vad det betydde: Hon hade fått livs-medel för lång tid framåt. Enkel basföda som inte ger några allergiska reaktioner!
Och om det blev så att hon måste lämna sin lärartjänst för att kunna leva i sin egen rytm och efter sitt eget hjärta, så skulle det säkert ändå ordna sig med försörjning och meningsfulla uppgifter i framtiden; sa hon. Hennes man skulle i varje fall förstå och stötta henne.
Els-Marie fortsatte att komma till Wettershus och blev så småningom min medarbetare. Det började med att hon tog över en aftonbön, när det en dag blev för mycket för mig – och sedan ett personligt samtal med en av deltagarna.
Behovet av enskilda samtal under retreaterna bara växte – och Els-Marie och jag började därför leda retreater tillsammans. Fortsättningsvis ledde vi också retreater var för sig och tillsammans med andra. Mest på Wettershus men också på andra platser.
LILLESKOG, en Svenska kyrkans stiftsgård utanför Alingsås, var en plats där Els-Marie kom att engagera sig i lite olika uppgifter och sammanhang.
I maj 1984 reste vi två till Finland, till en stor Nordisk konferens om meditation och andlighet. Tre inspirerande dygn på LÄRKKULLA, den svensk-språkiga Stiftsgården och Folkhögskolan.
UNDER SENARE DELEN AV 1980-TALET kompletterade Els-Marie sina akademiska studier i Göteborg – och tog en Fil kand examen med Tros- och Livsåskådning som huvudämne. Under samma period arbetade hon ett år i Sjukhuskyrkan i Skövde. Två dagar i veckan.
1995 flyttade Göran och Els-Marie till Jönköping. Göran hade då blivit anställd av ett konsultföretag, Göteborgs Byggkalkyl, för att starta en filial här i staden. Els-Marie hade bott i Jönköping under åren på Lärarseminariet och ville mer än gärna flytta hit.
Medan de sökte efter lämpligt boende i Jönköping, hände något helt osannolikt. Våra dåvarande hyresgäster och vänner fick oväntat anledning att flytta. Lägenheten på vår bottenvåning blev ledig vid exakt rätt tidpunkt.
Efter att ha landat i Jönköping startade Els-Marie ett eget företag med namnet:
PÅ VÄG – SMR (samtal, meditation, retreat).
Vi två började sedan att inbjuda till seminarier vissa lördagar – och utnyttjade då hela huset. Dagen började på bottenvåningen med ett miniföredrag, som följdes upp med gemensamma reflektioner över dagens ämne.
Mitt på dagen Meditation på tredje våningen – på pallar och kuddar. Sopplunch på andra våningen. Därefter tid för promenad eller en säng för vila. På eftermiddagen en andra samling i bottenvåningen och ännu ett miniföredrag med samtal. Avslutning med fika. Det var roligt och meningsfullt – men blev i längden alltför arbetsamt.
OMKRING MILLENIESKIFTET var Els-Marie engagerad i ett omfattande samarbete med Ove Gotting – mycket uppskattad körledare och solosångare här i bygden. Ove hade en dröm om att framföra MENDELSSOHNS ORATORIUM ELIA på svenska – och då i en tolkning som är meningsfull i vår egen tid.
Ove hade tänkt på mig i sammanhanget och kom hem till oss för att presentera det omfattande materialet. Han frågade om jag kunde engagera mig i översättningen. Det var inte möjligt.
När vi gick ner för trapporna utan att ha funnit en lösning, hörde vi pianospel från Hansons lägenhet. Då slog det mig: ELS-MARIE! Els-Marie är rätt person! Med sin kärlek till musik och en önskan att ägna sig mer åt ord och texter. Därmed startade ett fruktbart samarbete mellan Ove och Els-Marie, till stor glädje för alla parter!
I september 2001 uppfördes ORATORIET ELIA i Jönköping och Nässjö med Jönköpings Kammarkör, Oratoriekör och Sinfonietta. Det kom en helsida i Jönköpings Posten med rubriken KONSTEN ATT GE GAMLA TONER NYA ORD. Under ett foto med Ove och Els-Marie står den här texten:
Ove Gotting och Els-Marie Hanson kastar nytt ljus
över Mendelssohns oratorium Elia. Deras fleråriga arbete
har resulterat i den första svenska översättningen av verket.
När det gäller Els-Marie och arbete har nog den mesta tiden ägnats åt personliga samtal – samtal av stödjande och terapeutisk karaktär. Det har varit naturligt att många som sökt hennes hjälp, har blivit hennes personliga vänner. Ofta också Görans vänner. Apropå Görans roll har Els-Marie konstaterat då och då genom åren: Utan Göran hade det inte gått.
Under det sista svåra halvåret har några av oss fått bevittna Görans fundamentala betydelse. Bara ett exempel: Els-Marie vägrade emellanåt att ta sina tabletter. Hon mindes då inte, förstod inte – varför hon skulle ta dem. Och Els-Marie har alltid velat veta ”varför”! Hur DU då, Göran, förklarade, lirkade, upprepade – och behöll lugnet.
MÅNDAGEN DEN 2 NOVEMBER skulle Els-Marie för första gången till ett korttidsboende. Allt gick lugnt till den dagen. Inga hinder, ingen oro. Den bild jag bär med mig från den sista dagen hemma är en lugn och uppmärksam Els-Marie – i rullstolen i tamburen med ytterkläderna på; och framför henne på golvet Göran på knä för att få kängorna på plats. Det är en ansträngande procedur – och Els-Marie ser det och ler ömt och börjar stilla smeka hans huvud, nacke.
Min dominerande känsla idag är TACKSAMHET. Så mycket skönhet och god vilja som är förknippad med Els-Marie och med människor omkring henne. Nu tänker jag också på Onkologen – den lyhörda, omtänksamma personalen där – och i hemsjukvården, hemtjänsten.
Och DÖDEN – döden i sig är inte en tragedi. Den är en del av livet.
Vi ska alla lämna vår kropp. Så är det bara.
Jag tänker på döden som en övergång, från en form av liv till en annan form.
Vårt liv här på jorden omgärdas av två portar.
Genom födelsens port går vi in i tiden
och genom dödens port går vi ut ur tiden.
Födelse och död bildar par. Inte liv och död.
LIVET har ingen motsats – Livet är evigt.
Kära min kropp, mitt hem här på jorden.
Som en fjäril lämnar sin puppa
ska jag lämna dig när det är dags.
Då ska min längtan få vingar
och bära mig dit jag vill.