Etiketter
Barmhärtighet, Desmond Tutu, Fördragsamhet, Förlåta och släppa, Fiender, Fientlighet, Mpho Tutu, Som man sår
Det gladde mig att se Desmond och Mpho Tutu hos Skavlan igår och höra dem betona att det är en gåva till sig själv att förlåta. Helt i linje med mina tankar om förlåtelse – som jag nu kan dela här.
Det är för att ge plats
för frid och glädje
i vårt eget hjärta
som det är nödvändigt
att släppa och förlåta.
Att förlåta handlar om att släppa och lämna. I fornsvenskan hade ordet förlåta just den betydelsen. Förr i tiden kunde man be: Herre, förlåt oss icke – och menade då: Lämna oss inte, överge oss inte!
Det är i först och främst för sin egen skull som det är viktigt att förlåta. Att inte låta vrede, skam och förödmjukelse få fäste i kropp och själ och deformera ens personlighet. Det gäller att, så snart det går, släppa det som inte kan göras ogjort och fokusera på annat: Att reparera skador och se sig om efter personer och sammanhang som man mår bra av. Att förlåta handlar i allvarligare fall om en process, en resa att göra. Ju större och ju tidigare skada desto längre väg.
Det här kan jag aldrig förlåta – det är inte ovanligt att man säger så i sårat läge. Det kan ge en tillfällig känsla av upprättelse. Det viktiga är att man inte upprepar sådana ord, inte bosätter sig i rollen som kränkt och sviken.
Att slå fast att man aldrig kan förlåta
är att så ett helvetesfrö i sitt inre –
en sådd som ger bittra bär, förgiftar själen.
Att förlåta någon medför inte automatiskt att man blir i stånd att träffa den personen. Om man mår dåligt vid tanken på att mötas, måste man ta den känslan på allvar och respektera sitt behov av avstånd. Att förlåta, tänker jag, är i grunden inte något annat än att friställa sig själv från tankar på hämnd, hat och fientlighet – och att så gott man kan distansera sig. I vilken mån det är möjligt och önskvärt att umgås i framtiden, är en annan fråga.
Att inte vilja möta en person med negativ inverkan, ska inte tolkas som tecken på att man inte helt har förlåtit. Att sätta punkt har sin tid. Nu räcker det! Nu vänder jag blicken åt annat håll – och lyssnar till livets och kärlekens röst i mitt eget hjärta.
Framför allt som ska bevaras
må du bevara ditt hjärta,
ty därifrån utgår livet.
FÖRLÅTA OCH BLI FÖRLÅTEN
Att ge och att ta emot förlåtelse är två sidor av samma mynt. Det ena kan inte skiljas från det andra. Det är som med hönan och ägget – man kan inte säga vad som kommer först. De båda förutsätter varandra.
I den bön Jesus lärde sina vänner är detta samband tydligt:
Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.…
Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er.Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.[1]
Det är meningslöst att be Gud om förlåtelse, om man själv förblir nedlåtande och oförsonlig mot andra. Egen obarmhärtighet blockerar för tillflödet av barmhärtighet. Å andra sidan: en barmhärtig och förlåtande hållning till medmänniskor öppnar för den himmelska barmhärtigheten – vare sig man uttryckligen ber om det eller inte.
Jesus sa också:Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.[2]
Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.[3]
Som man sår får man alltså skörda. Det är en av livets givna lagar. Genom att se och uppleva konsekvenserna av sina egna och andras handlingar lär man sig att förutse, vad som alstrar bedrövelse och nöd och vad som öppnar för glädje, harmoni. Våld föder våld. Lögn föder lögn. I krig finns bara förlorare.
Det är genom att lära av misstag och motgångar, liksom av framgång och lycka, som människan lär sig att känna igen livets väg och dödens – och alltmer bli den medvetna, gudalika varelse som hon i grunden är.
Ingen skam att förlora och ta fel.
Alla missar ger en chans att lära mer.
Vägen bort är en etapp på vägen hem.
VARA FÖRDRAGSAM – OCH INTE
När Jesus en gång talade om vikten av att förlåta, ställde Petrus en fråga: ”Hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?”[5] Jag gissar att Petrus tänkte att hans förslag var generöst i överkant, men Jesus svarade: Inte sju gånger utan sjuttiosju.
För Petrus handlar det inte om att förlåta ett visst antal gånger utan om att själv bli och vara förlåtande och fördragsam – som Jesus var. Om Petrus i framtiden ska företräda Jesus och vara hans språkrör, måste han förändras, transformeras. Jesus har sett den kapacitet som Petrus har, hans potential att vara bas och klippa för en växande skara av Jesusvänner. En sann herde för fåren. Men Petrus är ännu inte där.
Det är sin fördragsamhet, sin förståelse för mänsklig svaghet i alla dess former som Petrus behöver utveckla; sin egen förmåga att tåla och härbärgera det sköra och bräckliga, det ofullkomliga och osanna, det övermodiga och räddhågsna hos alla de många som kommer att stråla samman för att minnas och följa Jesus.
Det var ledartalangen Petrus med gott självförtroende som fick uppmaningen att vara tålmodig och fördragsam mot den som handlar orätt. Den uppmaningen gäller också många andra – men inte alla! Och inte i alla lägen!
Uppmaningen att stå ut och vara förlåtande gäller inte den slagna i ett misshandelsförhållande, inte hackkycklingen i klassen eller den mobbade på jobbet. Utmaningen för den som utsätts för övergrepp, glåpord och förakt är primärt att inte stå ut – att finna en väg ut ur förnedringen. Den som lever under förnedrande förhållanden må fokusera på det viktigaste: att få hjälp att förändra sina livsvillkor och återta makten i sitt eget liv, sin värdighet.
Ta ditt liv på allvar
och var inte rädd!
Kampen för din frihet
kallar änglar till din hjälp.
KÄRLEK TILL FIENDER
Hur kan man förhålla sig till fientlighet? Jag tänker nu på den fientlighet som man inte själv kan göra något åt, alltså den som någon annan bär på och riktar emot en. Projicerar.
Vad Jesus säger om att älska sina fiender brukar uppfattas som ett orealistiskt ideal eller ett förkrossande krav:
Till er som vill lyssna säger jag:Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er.
Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er.[6]
Själv har jag fått tröst och hopp av dessa ord, uppfattat dem annorlunda:
Som en dörr på glänt mot en värld i fred;
en framkomlig stig vid sidan om allfarvägen.
Jesus säger inte, som många tycks tro, att man ska umgås med fiender som om de vore ens vänner. Det kan man inte! Kärlek till den som vill en illa är inte vänskap! Med vänner kan man vara sig själv och slappna av, vara nära. För kärlek till fiender är avståndet viktigt. Till den som är fientligt inställd behöver avståndet vara så stort att man inte själv grips av rädsla och krymper ihop, blir till intet.
Med tillräckligt stort avstånd är det möjligt att önska sin hatiska nästa ett bättre och sannare liv. Utifrån en egen förankring i kärleken kan man då – om man vill – sända vågor av ljus och förbarmande till den sargade och olyckliga medmänniska som det här är fråga om.
Har man själv frid inombords och någorlunda fast mark under fötterna, kan man tänka på den andra utan rädsla – och zooma in det skadade och illa medfarna barnet i den hotfulla vuxna. Avsaknad av kärlek är den yttersta orsaken till all fientlighet. Därför är kärlek också svaret på all brist och nöd. Även om man inte kan umgås med den som angriper och skuldbelägger, kan man ändå – utan den personens vetskap – önska gott, önska att hen ska finna sin väg i sanning, hitta hem.
Det måste ha varit en radikal och chockerande uppmaning som Jesus kom med när han sa:
Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende.
Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er;
då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda… [7]
Bakåt i tiden har det varit naturligt för utsatta och förtryckta att be om Guds hämnd och straff över fiender och förföljare. Fortfarande förbannar de flesta och ropar på bestraffning. Det är inte fel. Man borde inte kunna något man inte kan, inte vara någon annanstans i sin utveckling än man faktiskt är. Allt har sin tid.
Med sina ord om kärlek till fiender gläntar Jesus på dörren till en ny fas i människans utveckling – där kärlek är den starkaste drivkraften, inte fruktan. Med sitt liv ger han en bild av vad det innebär att vara sann människa, Guds avbild. Jesus förkroppsligar den allomfattande kärlek som vi kallar Gud. Han representerar en Gud som inte hämnas, inte straffar; som ser sitt barn i alla människor och uppmanar samtliga att betrakta varandra som bröder och systrar.
Att be för förföljare är att be för syskon som är fel och illa ute; som utgör en fara men som inte dess mindre är föremål för gudomlig omsorg och kärlek. Förbön för de fientligt sinnade är att nedkalla himmelsk barmhärtighet och välsignelse utan åtskillnad – och straff och förbannelse över ingen. Var och en har sin resa att göra, sina svek och besvikelser, sina skadegörelser och skador att bli medveten om, att gottgöra och läka.
Bön för förföljare faller sig alltmer naturligt
när man med egna ögon börjar se det Jesus såg:
De vet inte vad de gör!
Människan är en skapande varelse, hon är en förvandlare. Jag människa har fått en utmaning, en möjlighet, ett förtroende: att på mitt sätt, i den mån jag kan, förvandla till gott det onda och svåra som drabbar.
FÖRVANDLA ONT TILL GOTT
Det onda, svåra finns i mitt liv
som råmaterial att förvandla.
Min kallelse är förvandling:
att utan urskiljning och fruktan
lyfta allting uppåt.
När kärleken brinner i mitt hjärta
i tro på mig själv
och ljuset som bor i mig
då har jag makt att se och möta
allt som kommer i min väg.
Allt kan jag då ta i mina händer
lyfta upp och transformera.
Som krukmakaren lyfter leran
och skickligt förvandlar den
till något användbart och vackert.
[1] Matt 6:12, 14, 15
[2] Matt 5:7
[3] Luk 6:37f
[4] Gal 6:7
[5] Matt 18:21, 22
[6] Luk 6:27f
[7] Matt 5:44