ADVENT – mörker & ljus

ADVENT ÄR MÖRKER OCH KYLA.
På jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap,
men bråkar och slåss överallt.

Advent är mörker och kyla.
Vi tänder ett ljus och ber
om hjälp att ta hand om varandra
och leva tillsammans i fred.

Advent är väntan på Kristus,
han kommer i rum och tid.
Han kommer med ljus i vårt mörker
och ger våra hjärtan sin frid.

Denna sång finns med i Psalmboken, men texten här är delvis annorlunda. Den ursprungliga texten skrev jag för femtio år sedan och då med tanke på barn – mina egna barn och andra barn som möts, sjunger och reflekterar i kyrkornas barn- och ungdomsgrupper.
Som vår tillvaro ser ut idag önskar jag, att alla barn som drömmer om fred och vänskap ska ha tillgång till den här sången, när de tänder ljusen i Advent och går i Luciatåg. Jag tänker att alla människor som vill väl och gör sitt bästa kan instämma i de första två verserna – oavsett kultur och religion.

 

 

FÖDELSE och DÖD

Etiketter

, ,

I ALLHELGONATID blir döden aktuell. Vi tänker då på släkt och vänner som gått före oss och undrar hur de har det nu – och vad som möter oss själva när vi dör. Vi har våra föreställningar och aningar men kan inte veta. Hur som helst är det värdefullt att stanna upp och tänka på döden och tidens gång – och finna tillfällen att dela tankar med varandra.

Vår stund på jorden omgärdas av TVÅ PORTAR, tänker jag. Genom födelsens port går vi in i tiden och genom dödens port går vi ut ur tiden. Födelse och död hör ihop. De två bildar par. Inte liv och död!
Vår slingrande väg mellan födelse och död kallar vi ”livet”. Men livet med stort L har varken början eller slut. I födelsen antar Livet en viss form –  i döden lämnas den formen. Formerna är många men LIVET ÄR ETT OCH EVIGT.
Båda portarna – födelse och död – är från den ena sidan sett en död och från den andra en födelse. Vi dör som foster när vi lämnar fostervatten och mörker för att födas som barn i en värld av luft och ljus. Vi dör som jordevarelser när vi lämnar kroppen – för att med stor sannolikhet vakna upp i en tillvaro bortom tid och rum.

RÄDSLA FÖR DÖDEN – det var något Jesus ville befria människor ifrån. Han visste att döden är en del livet. Inför sin egen död gav han sina vänner den tröstefulla bilden av ett vetekorn. Hans sa:
Om vetekornet inte faller i jorden och dör,
förblir det ett ensamt korn.
Men om det dör bär det rik skörd
.   (Joh 12:24)

Kornet som göms i jorden
dör men gror –
uppstår i ny gestalt.

GRONING är döden för kornet och samtidigt födelse. En ny planta skjuter ett rotskott ner i myllan – och söker sig sedan uppåt, ut i ljuset. Det är genom UPPLÖSNING av givna former som livet förnyas och växer. Död är FÖRVANDLING en nödvändig fas i livets alla processer. Död är ÖVERGÅNG mellan något som varit och något som ännu inte är.

När det är dags för en förlossning händer det att man går över tiden. Det är tungt och påfrestande. Och trångt för barnet. När förlossningen väl sätter igång ger det lättnad och befrielse, även om det samtidigt gör ont.
På liknande sätt kan det vara när man levt länge. När kropp och tanke förlorat sin spänst och rörlighet och man lever med smärtor och smärtlindring – och inte själv kan bidra med något. Då kan man uppleva att man går över tiden.

Den saken blev tydlig för mig, när jag för många år sen satt hos en gammal vän, den natt som blev hennes sista. Hon var färdig här – döv, nästan blind – och helt beroende av vård. Hon såg fram emot att lämna kroppen, komma hem. När jag satt hos henne och timmarna gick, började jag tänka på döden som en syster, en hjälpare – och oväntat för mig själv vände jag mig till denna syster och välkomnade henne.

Du är väntad nu, syster död.
Du är välkommen hit.
Också du står i livets tjänst.
Så frigör nu varsamt min älskade vän
från en kropp som har fullgjort sitt.
Ett liv har blommat och burit sin frukt
och kvällen har kommit med frid.

När vi ska födas i tid och rum får vi en kropp. Att dö är att lämna den kroppen; denna kropp som är ett konstverk, ett rent mirakel!
Jag har skrivit en tacksamhetens dikt till kroppen:

KÄRA MIN KROPP
du är huset som jag bor i
mitt hem här på jorden.
Du är det instrument
jag fått
att spela på
att uttrycka mig med
och vårda som en vän.

Kära kropp
den som ser dig ser mig.
Men jag är mer än du
mer än man ser.
Nu en tid är vi ett
du i mig och jag i dig
men en dag
ska vi skiljas från varann.

Som en fjäril
lämnar sin puppa
ska jag lämna dig
när det är dags.
Då ska min längtan få vingar
och bära mig dit jag vill.
Den frihet jag saknar nu
ska då bli min.

Av jord är du skapad.
Till jord blir din kropp igen.
Av Gud är du född.
Guds barn ska du evigt vara.        (Kärnord 68)

 

Juldagen

julrosor

En ros utsprungen…

DET STORA I DET LILLA

Förklädd och obemärkt söker Gud härbärge på jorden. Inte bara i Davids stad när Quirinius var ståthållare i Syrien utan i alla städer och alla tider.
Att det är torftigt och lite vid sidan av är ingen nackdel, ingenting att skämmas för. Dög det med jordgolv och halm och värmen från djurens andedräkt, så är våra enklaste omständigheter helt i sin ordning – om bara en önskan finns att ge barnet utrymme.

Mitt hjärta är berett… Före tidens början blev människohjärtat berett för att rymma det eviga, det gudomliga ljuset. De många ljusen vi tänder i juletid vittnar om vår längtan efter ljusbarnets födelse inom oss själva; efter sanning och frid, evig kärlek.

Mitt hjärta är ett Betlehem
berett för gudbarnet
ett hem för dig min Gud.

DET STORA I DET LILLA

Det ord som skapar världen
är här i en barnakropp.
All paradisets skönhet
ryms under hans ögonlock.
Ett bråddjup i hans öga
når våra dolda djup
och låter ana sanningen
att vi är barn av Gud.

Det obegripligt stora
får plats i ett frö, en prick
och alla evigheter
finns med i ett ögonblick.
I ögat sammanstrålar
vad i en mänska är
och den som själv är seende
kan se att Gud är där.

Fjärde Advent

maria-ikon

MARIA

Söndag före jul är Maria i fokus: Välsignad är du bland kvinnor och välsignad din livsfrukt! Välsignad bland kvinnor – i Maria är vi alla välsignade. Alla kvinnor, all kvinnlighet är närvarande i henne, när himlen befruktar och välsignar jorden.
Vid en avgörande tidpunkt i historien får hon representera det bästa hos oss.
Dotter Sion blir i henne en person och Moder Jord får ett ansikte.

Det hände en gång när Jesus talade, att en kvinna ropade rakt ut:
Saligt är det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat!
Jesus säger inte emot henne men vidgar hennes uttalande radikalt:
Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och gömmer det!

Saligheten ligger inte i en extraordinär kallelse eller upplevelse, utan i viljan och valet att samverka med Kärlekens Gud. LYCKA är att samverka med alla goda krafter och ge sitt bidrag till ett bättre liv för djur och människor och allt levande på jorden.

Leva i kärleken
och sprida den.
Det är det enda
vi har att göra
på denna jord.
Allting annat
är ingenting.

Maria förkroppsligar jordens ja till himlen. Hon är den goda jorden som tar emot den himmelska säden och bevarar den, bär den inom sig. Vårdar och ger den näring.
Maria – Materia, det är nästan samma ord. Att säga ja som hon är att anförtro sin materia åt kärlekens ande och möjliggöra att det eviga Ordet blir kött, blir människa. Att Ordet blir människa i nutid, sann människa.

Maria, ande och materia
sammansmälter i din kropp
och barnet föds,
den nya människan.

Maria, ande och materia
sammansmälter i din kropp
och barnet föds,
den sanna människan.

Luk 1:42. I Bibel 2000 har ett ogrundat ”mer än” smugit in.
Joh 1:14

Tredje Advent

adventsljus-3

FÖR MYCKET & FÖR LITET

Obalansen är problemet. Både globalt och i våra personliga liv. För mycket på ett håll och för litet på ett annat. Somliga får inga uppdrag, andra blir utbrända. En stor del av mänskligheten lider av undernäring, en annan av övervikt. På ömse håll lider man; är offer för obalans och mår dåligt.

Överskottet vittnar om en brist
och bristen om ett överskott.
Led dem till varandra
så vänds ont till gott.

En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka.
Bana väg för fredens furste! Han som kommer för att i ord och handling visa en möjlig väg till fred och medmänsklighet på jorden.

Varje klyfta ska fyllas, varje berg och höjd skall sänkas.
Hur ser bergen ut, de som hotfullt tornar upp sig och kastar sin skugga över oss?
Hur ser klyftorna ut, saknadens dalar, tomheten, själens svarta hål?
Detta är frågor som det finns anledning att då och då ställa sig.
Vad är det som tynger och pressar mig – och hur kan jag minska på det?
Vad är det jag saknar och suktar efter? Hur kan jag få mer av det som inspirerar och lyfter mig – eller lugnar, tröstar och läker mig?

Den obalans som råder i stort kan vi som enskilda inte gör så mycket åt. Men alla kan vi göra något. Varje justering mot mer jämvikt och vänlighet i det lilla är ett bidrag till balans och rättfärdighet i det stora hela.

I JULETID blir det lätt för mycket. Förväntningar från andra och egna ambitioner. Inför olika val och prioriteringar kan jag tänka: Bara det som bereder plats för glädje och trivsel är värt att lägga energi på. Resten får man i möjligaste mån välja bort.
En enda ljuslåga, som i lugn och ro får spegla sig i ens pupiller, kan skänka mer hopp och frid än tusen juleljus i nyputsade stakar.
Glädjen ska inte väljas bort – bara det som tär på glädjen.

För mycket av det goda
är inte längre gott.
Men allt är gott
som får sin plats
och sina rätta mått.

 

Luk 3:4,5

Andra Advent

adventsljus-2-b

 HIMMELRIKET  INOM  OSS

Guds rike har inga mått. Det kan vara litet som ett senapskorn och större än alla vintergator. Bara materiella ting har viss storlek. Det eviga är varken stort eller smått – det ÄR. Säger vi att Gud är oändligt stor, så kan vi också säga att hen är oändligt liten. Det omätliga kan inte mätas.

Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen  kan säga: Här är det, eller: Där är det. Man kan inte peka ut en samling människor eller institutioner, skrifter och ritualer och säga: Där är Guds rike! Det riket kan inte ringas in och avgränsas. Lika lite kan någon säga var Guds rike inte är. Det finns överallt. Det är nära, mitt ibland oss och inom oss.

Guds rike inom oss. Tidlöst, rumlöst finns det där. En skatt i hjärtats åker som man kan bära med sig utan att ha en aning om att den finns där. Jesus levde fullt medveten om gudsnärvaron inom sig. Den fasta punkten i hans liv var den plats inom sig där han visste sig vara ett med Fadern. Hans budskap är, att Guds rike i grunden tillhör människobarnen – även om de med tiden förlorar kontakten med sitt ursprung och gör livet till ett helvete för sig själva och varandra.

Medvetenhet om den gudomliga närvaron i centrum av oss själva skänker vila och ro – och samtidigt ny inspiration till att bygga fred och tillit i en upp och nervänd värld.

Himmelriket bär vi inom oss
varats fasta punkt, ett hemligt frö
med outsinlig kraft och doft av glädje.

 

Luk 17:20,21

Första Advent

  

DEN SANNA MÄNNISKAN

Vem är denna Davids son, som vi välkomnar och välsignar i porten till ett nytt kyrkoår? En främmande fågel eller en av oss? Vem är det vi ser på åsneryggen, omgiven av folkets jubel? Och i Nasaret bland släkt och bekanta som först är stolta och yvs över stadens son och sedan grips av ursinne och attackerar honom?

Vem är mannen i förhör hos den romerska övermakten? Pontius Pilatus är förbryllad. Den anklagades trygga självkänsla och närvaro får honom att verkligen undra.
”Du är alltså kung?” frågar han.
”Det är dina ord!” svarar Jesus. Själv vet han vad som är hans uppgift i världen. Och det är inte en kamp om makt. Han är pionjär och banbrytare för ett framväxande rike av annat slag; en samexistens som är inkluderande och utan givna gränser, där ledstjärnan utstrålar Sanning och Kärlek.
Där och då sammanfattade Jesus kort och gott syftet med sin stund på jorden:
Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen.

HAN ÄR SANN, han som gärna kallade sig människosonen. Hos honom finns ingen motsägelse mellan vad han menar, säger och gör. Inga dubbla budskap. Ingen inre klyvning. Han är alltigenom äkta, ett med sig själv, förankrad i sitt vara.
Mötet med honom ger kontakt med det sant mänskliga i oss själva. I honom skymtar vi vårt eget sanna ansikte. Ett minne av vilka vi i grunden är vaknar till liv – och en längtan efter att bli det vi är menade att vara.

I berättelserna  om Jesus möter vi en gudomlig människa och mänsklig gudom. Han vittnar om vårt gemensamma ursprung – och visar vägen hem. Både hem till oss själva och till den obegränsade kärlek som vi inte upphör att hoppas på, drömma om.

Advent – han kommer, han kommer
ett människobarn, den sanna människan
och visar vägen till sanning och liv.

Advent är mörker och kyla

ljusOktober är här – och i skolor och församlingar börjar man planera för ett nytt advent med julspel, sång och Luciatåg. Gamla traditioner som i orosfyllda tider ger tillfällen att sprida ljus och hopp. Och bidra till fred.

Advent är mörker och kyla.
på jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap
men bråkar och slåss överallt.

Advent är mörker och kyla.
Vi tänder ett ljus och ber
om hjälp att ta hand om varandra
och leva tillsammans i fred.

Inför advent 2015 tog en musiklärare kontakt med mig, Jessica Mölsä. Hon skulle leda Luciatåget på Raoul Wallenbergskolan i Skokloster och ville vid det tillfället använda min psalm  Advent är mörker och kyla. Den skulle stämma bra med skolans profil:
Ärlighet + Medkänsla + Mod + Handlingskraft.
Men det fanns en hake, skrev hon. Skolans elever hade olika religiösa tillhörigheter och man kan inte förvänta att alla ska sjunga något uttryckligen kristet.

Jessica hade tänkt ut en möjlig lösning och undrade hur jag ställde mig till den.
I Psalmboken har texten tre verser. Man skulle kunna göra en enda vers av de två sista, tänkte hon. Den första halvan av vers två kunde kopplas ihop med den andra halvan av vers tre.

En strålande idé! Jag formade en länk som gör de två halvorna till en helhet;
och kan nu glädja mig åt att överst här på sidan få presentera en sång, som alla människor av god vilja nog kan instämma i. Oavsett kulturell och religiös tillhörighet.

——————-

Den ursprungliga texten med tre verser skrev jag en advent när våra barn var små, för hemmabruk. Liksom många andra texter för barn skickade jag också den här till  Lars Åke Lundberg för tonsättning. Vi hade lärt känna varandra som teologistuderande i Uppsala.

Sedan 1986 räknas  Advent är mörker och kyla som psalm. Den står att finna i
* Den svenska psalmboken  – 609
* Psalmer & Sånger  – 484
* Den katolska psalmboken  – 216

Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap
men bråkar och slåss överallt.

Advent är mörker och kyla.
Vi tänder ett ljus och ber:
Förbarma dig, Gud över jorden,
all nöd, all förtvivlan du ser.

Advent är väntan på Kristus:
Kom Herre, kom hit i tid.
Och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid.

 

Min vän Els-Marie

Etiketter

, , , , , , ,

Els-Marie Hanson RYHOV november 2014

Els-Marie Hanson, RYHOV nov 2014

    GRIFTETAL
14 december 2015
Slottskapellet, Jönköping

Kära alla ni, Els-Maries vänner och bekanta, som har samlats här för att tillsammans minnas henne – och ta avsked. Det är en månad nu, sedan Els-Marie tog sina sista andetag och lämnade sin kropp. En kropp som – det sista året – blev allt  svårare och smärtsammare att leva med, leva i.

Jag vill börja med att läsa en kärleksdikt till kroppen. Den dikten kom till för kanske 15 år sen, i varje fall var det när Göran o Els-Marie hade flyttat till Jönköping och vi bodde i samma hus.
Det har varit så värdefullt för mig att kunna dela tankar och texter med Els-Marie – och få hennes spontana och eftertänksamma reflektioner. Jag minns mycket väl, att vi – när jag skrev den här dikten – tillsammans gladde oss åt den befriande insikten, att vi människor inte är vår kropp.

Kära min kropp
du är huset som jag bor i
mitt hem här på jorden.
Du är det instrument
jag fått
att spela på
att uttrycka mig med
och vårda som en vän.

Kära kropp
den som ser dig ser mig.
Men jag är mer än du
mer än man ser.
Nu en tid är vi ett
du i mig och jag i dig
men en dag
ska vi skiljas från varann.

Som en fjäril
lämnar sin puppa
ska jag lämna dig
när det är dags.
Då ska min längtan få vingar
och bära mig dit jag vill.
Den frihet jag saknar nu
ska då bli min.

Som en fjäril lämnar sin puppa, lämnar vi vår kropp när det är dags.
Som en puppa vilar kroppen under det gröna täcket.

Els-Marie hade önskat en kista av enklaste slag; gärna grönmålad och med fjärilar på, har hon skrivit. Hennes önskan har uppfyllts. Dotter Sara har täckt den enkla kistan med grönt, som med en matta av gräs. Och i det gröna har fjärilar slagit sig ner, med hjälp av barnbarnen Agnes, Elsa och Vera.

I kistan vilar puppan, kroppen – den kropp som var
Els-Maries hem här på jorden. Den blir till jord igen.
Men fjärilen, var är hon?
Jag tänker att Els-Marie är här tillsammans med oss. På något sätt.
Och att hon gläds över att vi är samlade omkring henne.

Du människa, vem du än är:
Av jord är du skapad.
Till jord blir din kropp igen.
Av Gud är du född.
Guds barn ska du evigt vara.

 

MINNESORD

Jag har fått förtroendet att idag berätta om Els-Marie, såsom jag upplevt och uppskattat henne under de drygt 40 år som vi känt varandra och på många sätt samspelat, delat tankar och uppgifter.
1972-73 kom Els-Marie för första gången till en retreat på Wettershus retreatgård. Där börjar vår gemensamma historia. Göran hade då kort dessförinnan varit på retreat och kommit hem hoppfull och glad i hågen. Han hade förklarat att han funnit ett sammanhang där  säkert också Els-Marie skulle trivas och känna sig hemma.

Vid den här tidpunkten var Els-Marie sjukskriven från sin lärartjänst på mellanstadiet. Hon mådde riktigt dåligt – och orkade inte tänka på att återgå till jobbet. Vi gick ett par promenader och hon berättade.
Den sista natten hade Els-Marie en dröm. I drömmen hade hon fått en stor säck potatis – och leende berättade hon vad det betydde: Hon hade fått livs-medel för lång tid framåt. Enkel basföda som inte ger några allergiska reaktioner!
Och om det blev så att hon måste lämna sin lärartjänst för att kunna leva i sin egen rytm och efter sitt eget hjärta, så skulle det säkert ändå ordna sig ­med försörjning och meningsfulla uppgifter i framtiden; sa hon. Hennes man skulle i varje fall förstå och stötta henne.
Els-Marie fortsatte att komma till Wettershus och blev så småningom min medarbetare. Det började med att hon tog över en aftonbön, när det en dag blev för mycket för mig – och sedan ett personligt samtal med en av deltagarna.
Behovet av enskilda samtal under retreaterna bara växte – och Els-Marie och jag började därför leda retreater tillsammans. Fortsättningsvis ledde vi också retreater var för sig och tillsammans med andra. Mest på Wettershus men också på andra platser.

LILLESKOG, en Svenska kyrkans stiftsgård utanför Alingsås, var en plats där Els-Marie kom att engagera sig i lite olika uppgifter och sammanhang.
I maj 1984 reste vi två till Finland, till en stor Nordisk konferens om meditation och andlighet. Tre inspirerande dygn på LÄRKKULLA, den svensk-språkiga Stiftsgården och Folkhögskolan.
UNDER SENARE DELEN AV 1980-TALET kompletterade Els-Marie sina akademiska studier i Göteborg – och tog en Fil kand examen med Tros- och Livsåskådning som huvudämne. Under samma period arbetade hon ett år i Sjukhuskyrkan i Skövde. Två dagar i veckan.

1995 flyttade Göran och Els-Marie till Jönköping. Göran hade då blivit anställd av ett konsultföretag, Göteborgs Byggkalkylför att starta en filial här i staden. Els-Marie hade bott i Jönköping under åren på Lärarseminariet och ville mer än gärna flytta hit.
Medan de sökte efter lämpligt boende i Jönköping, hände något helt osannolikt. Våra dåvarande hyresgäster och vänner fick oväntat anledning att flytta. Lägenheten på vår bottenvåning blev ledig vid exakt rätt tidpunkt.

Efter att ha landat i Jönköping startade Els-Marie ett eget företag med namnet:
PÅ VÄG – SMR (samtal, meditation, retreat).
Vi två började sedan att inbjuda till seminarier vissa lördagar – och utnyttjade då hela huset. Dagen började på bottenvåningen med ett miniföredrag, som följdes upp med gemensamma reflektioner över dagens ämne.
Mitt på dagen Meditation på tredje våningen – på pallar och kuddar. Sopplunch på andra våningen. Därefter tid för promenad eller en säng för vila. På eftermiddagen en andra samling i bottenvåningen och ännu ett miniföredrag med samtal. Avslutning med fika. Det var roligt och meningsfullt – men blev i längden alltför arbetsamt.

OMKRING MILLENIESKIFTET var Els-Marie engagerad i ett omfattande samarbete med Ove Gotting – mycket uppskattad körledare och solosångare här i bygden. Ove hade en dröm om att framföra MENDELSSOHNS ORATORIUM ELIA på svenska – och­ då i en tolkning som är meningsfull i vår egen tid.
Ove hade tänkt på mig i sammanhanget och kom hem till oss för att presentera det omfattande materialet. Han frågade om jag kunde engagera mig i översättningen. Det var inte möjligt.
När vi gick ner för trapporna utan att ha funnit en lösning, hörde vi pianospel från Hansons lägenhet. Då slog det mig: ELS-MARIE! Els-Marie är rätt person! Med sin kärlek till musik och en önskan att ägna sig mer åt ord och texter. Därmed startade ett fruktbart samarbete mellan Ove och Els-Marie, till stor glädje för alla parter!

I september 2001 uppfördes ORATORIET ELIA i Jönköping och Nässjö med Jönköpings Kammarkör, Oratoriekör och Sinfonietta. Det kom en helsida i Jönköpings Posten med rubriken KONSTEN ATT GE GAMLA TONER NYA ORD. Under ett foto med Ove och Els-Marie står den här texten:
Ove Gotting och Els-Marie Hanson kastar nytt ljus
över Mendelssohns oratorium Elia. Deras fleråriga arbete
har resulterat i den första svenska översättningen av verket.

När det gäller Els-Marie och arbete har nog den mesta tiden ägnats åt personliga samtal – samtal av stödjande och terapeutisk karaktär. Det har varit naturligt att många som sökt hennes hjälp, har blivit hennes personliga vänner. Ofta också Görans vänner. Apropå Görans roll har Els-Marie konstaterat då och då genom åren: Utan Göran hade det inte gått.
Under det sista svåra halvåret har några av oss fått bevittna Görans fundamentala betydelse. Bara ett exempel: Els-Marie vägrade emellanåt att ta sina tabletter. Hon mindes då inte, förstod inte – varför hon skulle ta dem. Och Els-Marie har alltid velat veta ”varför”! Hur DU då, Göran, förklarade, lirkade, upprepade – och behöll lugnet.

MÅNDAGEN DEN 2 NOVEMBER skulle Els-Marie för första gången till ett korttidsboende. Allt gick lugnt till den dagen. Inga hinder, ingen oro. Den bild jag bär med mig från den sista dagen hemma är en lugn och uppmärksam Els-Marie – i rullstolen i tamburen med ytterkläderna på; och framför henne på golvet Göran på knä för att få kängorna på plats. Det är en ansträngande procedur – och Els-Marie ser det och ler ömt ­och börjar stilla smeka hans huvud, nacke.

Min dominerande känsla idag är TACKSAMHET. Så mycket skönhet och god vilja som är förknippad med Els-Marie och med människor omkring henne. Nu tänker jag också på Onkologen – den lyhörda, omtänksamma personalen där – och i hemsjukvården, hemtjänsten.
Och DÖDEN – döden i sig är inte en tragedi. Den är en del av livet.
Vi ska alla lämna vår kropp. Så är det bara.
Jag tänker på döden som en övergång, från en form av liv till en annan form.

Vårt liv här på jorden omgärdas av två portar.
Genom födelsens port går vi in i tiden
och genom dödens port går vi ut ur tiden.
Födelse och död bildar par. Inte liv och död.
LIVET har ingen motsats – Livet är evigt.

Kära min kropp, mitt hem här på jorden.
Som en fjäril lämnar sin puppa
ska jag lämna dig när det är dags.
Då ska min längtan få vingar
och bära mig dit jag vill.