I ALLHELGONATID blir döden aktuell. Vi tänker då på släkt och vänner som gått före oss och undrar hur de har det nu – och vad som möter oss själva när vi dör. Vi har våra föreställningar och aningar men kan inte veta. Hur som helst är det värdefullt att stanna upp och tänka på döden och tidens gång – och finna tillfällen att dela tankar med varandra.
Vår stund på jorden omgärdas av TVÅ PORTAR, tänker jag. Genom födelsens port går vi in i tiden och genom dödens port går vi ut ur tiden. Födelse och död hör ihop. De två bildar par. Inte liv och död!
Vår slingrande väg mellan födelse och död kallar vi ”livet”. Men livet med stort L har varken början eller slut. I födelsen antar Livet en viss form – i döden lämnas den formen. Formerna är många men LIVET ÄR ETT OCH EVIGT.
Båda portarna – födelse och död – är från den ena sidan sett en död och från den andra en födelse. Vi dör som foster när vi lämnar fostervatten och mörker för att födas som barn i en värld av luft och ljus. Vi dör som jordevarelser när vi lämnar kroppen – för att med stor sannolikhet vakna upp i en tillvaro bortom tid och rum.
RÄDSLA FÖR DÖDEN – det var något Jesus ville befria människor ifrån. Han visste att döden är en del livet. Inför sin egen död gav han sina vänner den tröstefulla bilden av ett vetekorn. Hans sa:
Om vetekornet inte faller i jorden och dör,
förblir det ett ensamt korn.
Men om det dör bär det rik skörd. (Joh 12:24)
Kornet som göms i jorden
dör men gror –
uppstår i ny gestalt.
GRONING är döden för kornet och samtidigt födelse. En ny planta skjuter ett rotskott ner i myllan – och söker sig sedan uppåt, ut i ljuset. Det är genom UPPLÖSNING av givna former som livet förnyas och växer. Död är FÖRVANDLING en nödvändig fas i livets alla processer. Död är ÖVERGÅNG mellan något som varit och något som ännu inte är.
När det är dags för en förlossning händer det att man går över tiden. Det är tungt och påfrestande. Och trångt för barnet. När förlossningen väl sätter igång ger det lättnad och befrielse, även om det samtidigt gör ont.
På liknande sätt kan det vara när man levt länge. När kropp och tanke förlorat sin spänst och rörlighet och man lever med smärtor och smärtlindring – och inte själv kan bidra med något. Då kan man uppleva att man går över tiden.
Den saken blev tydlig för mig, när jag för många år sen satt hos en gammal vän, den natt som blev hennes sista. Hon var färdig här – döv, nästan blind – och helt beroende av vård. Hon såg fram emot att lämna kroppen, komma hem. När jag satt hos henne och timmarna gick, började jag tänka på döden som en syster, en hjälpare – och oväntat för mig själv vände jag mig till denna syster och välkomnade henne.
Du är väntad nu, syster död.
Du är välkommen hit.
Också du står i livets tjänst.
Så frigör nu varsamt min älskade vän
från en kropp som har fullgjort sitt.
Ett liv har blommat och burit sin frukt
och kvällen har kommit med frid.
När vi ska födas i tid och rum får vi en kropp. Att dö är att lämna den kroppen; denna kropp som är ett konstverk, ett rent mirakel!
Jag har skrivit en tacksamhetens dikt till kroppen:
KÄRA MIN KROPP
du är huset som jag bor i
mitt hem här på jorden.
Du är det instrument
jag fått
att spela på
att uttrycka mig med
och vårda som en vän.
Kära kropp
den som ser dig ser mig.
Men jag är mer än du
mer än man ser.
Nu en tid är vi ett
du i mig och jag i dig
men en dag
ska vi skiljas från varann.
Som en fjäril
lämnar sin puppa
ska jag lämna dig
när det är dags.
Då ska min längtan få vingar
och bära mig dit jag vill.
Den frihet jag saknar nu
ska då bli min.
Av jord är du skapad.
Till jord blir din kropp igen.
Av Gud är du född.
Guds barn ska du evigt vara. (Kärnord 68)