BARNSÅNG BLEV PSALM

Fem av mina sångtexter för barn togs 1986 in i Den svenska psalmboken – och sedan en sjätte i ett tillägg 2002. Särskilt de senaste åren har jag ställts inför frågor om när, hur och varför dessa psalmer kom till. Nu i juni 2018 – femtio år efter att jag skrev den första texten – vill jag försöka minnas den perioden och berätta om den så gott jag kan; och sedan kommentera varje text för sig.

NUMMER i DEN SVENSKA PSALMBOKEN  och  PSALMER & SÅNGER

Gud bor i ett ljus                               605                 357
Jag är hos dig min Gud                      607                 550
Vi sätter oss i ringen                         608                 714
Advent är mörker och kyla                 609                 484
Uppstått har Jesus                            612                 520
Tack min Gud för att jag vaknar         747                 540

Alla mina texter för barn som blev sånger och sedan psalmer har en gemensam historia. De sex aktuella texterna skrev jag i slutet av 1960-talet då mina egna barn växte upp. När jag önskade att en text skulle bli sång, skickade jag den till Lars Åke Lundberg för tonsättning. Vi hade träffats under gemensamma teologistudier i Uppsala – och jag hade hört hans lekfulla spel på gitarr och hans okonstlade sätt att sjunga.

Av tidningen Vår Kyrka blev jag hösten 1968 erbjuden att skriva en artikel om barn och bön. Det blev en dörröppnare, kan jag se nu efteråt. John Fredrik Ivarsson på Håkan Ohlssons Förlag i Lund blev förtjust i det jag skrivit och beställde omgående en bönbok för barn. Jag slog ifrån mig till en början. Jag hade skrivit för husbehov och kunde inte tänka mig att fylla en hel bok med små texter för bön och tänk. John Fredrik var dock säker på sin sak och förnyade erbjudandet upprepade gånger. Jag kunde få hur lång tid som helst på mig, sa han. Och boken skulle få fina illustrationer!

Resultatet blev JAG VILL TALA MED GUD, en liten gul bok med underrubriken ”Bönbok för små och stora”. Den kom ut 1971 med illustrationer av konstnären Marianne Nordström, syster Marianne i Alsike kloster. Redan i den boken var texten till alla de sex kommande psalmerna publicerad.

Den första utgåvan av denna lilla bok hade sina brister vad gäller bindningen och återgivandet av syster Mariannes illustrationer. Den trycktes snart på nytt och hållbarheten förbättrades.
Ett av exemplaren i min bokhylla är från 1976, en omarbetad utgåva och fjärde tryckningen. Boken har vid den tidpunkten fått ett bredare format och en kraftfull omslagsbild av syster Marianne. Hennes övriga illustrationer har fått sina rätta proportioner och allt är i sin ordning.

Omkring 1980 tog Skeab/Verbum över boken – och upprätthöll sedan utgivningen under drygt två decennier. Någon gång under den perioden genomgick boken en omfattande förnyelse. En del texter fick lämna boken och ett antal andra togs in med några nya illustrationer. Sju texter med koppling till bönen FADER VÅR lyftes bort vid detta tillfälle. Planen var att publicera dessa i ett separat häfte för ungdomar, men det projektet fullföljdes aldrig.

LP-skivan VI SÄTTER OSS I RINGEN släpptes i januari 1972. Där sjunger Lars Åke Lundberg med barn från Vendelsö kyrka – och Ivan Renliden dirigerar. På den finns fyra av de sånger som senare togs in i psalmboken – som nummer 607, 608, 609, 612. Samma inspelning gavs med tiden ut som kassett och därefter som CD.
Ett nothäfte med samma namn gavs ut 1977 – eller kanske tidigare – av Capella/Håkan Ohlssons. I den utgåvan finns dessutom Lars Åkes tonsättning till psalmen 605, Gud bor i ett ljus.

När det gäller språket i mina texter för barn, har jag velat använda så vanliga ord som möjligt, utan direkt religiös klang. Alla var inte bekväma med mitt ordval. Det visade sig när mina texter cirkulerade på sångblad innan de hade publicerats – och vissa ord var utbytta. Där jag talade om Gud som allas pappa hade man bytt till allas fader. Och mitt hurra, hurra på påskdagen hade ändrats till halleluja.

En annan språkfråga gällde uttalet av mig, dig, sig. På 1960-talet fick man lära sig i skolan att de orden uttalas mej, dej, sej. Men i kyrkans värld dröjde det tidigare uttalet kvar. När mina alldagliga texter började sjungas i kyrkan uttalades de ändå ibland på det gamla sättet, alltså som det stavas: d-i-g. Helt galet!
För att undvika att det skulle fortsätta så, var jag tvungen att stava de aktuella orden som de uttalas, alltså mej, dej, sej. När sångerna senare togs in i psalmboken kunde man stava orden korrekt utan större risk för det ålderdomliga uttalet.

——————————————————————————————————————————

 

GUD BOR I ETT LJUS

Gud bor i ett ljus
dit ingen kan gå.
Gud kan vi ej se
och inte förstå.
Men Gud kommer hit
han vill vara här.
Så blir han ett barn
som Maria bär.

Ära vare dig
o Gud som är stor
att du kommer hit
som vår lille bror.
Ja, du kommer hit
du vill vara här.
Så blir du ett barn
som Maria bär.

Under advent 1967 kände jag behov av en enkel och lättbegriplig text om julens budskap. En bön som kunde vara meningsfull att uttala tillsammans med våra fyra söner – då mellan 2 och 8 år – först vid julkrubban på julaftons morgon och sedan av och till under juldagarna. Ur det behovet växte den här texten fram.

Jag tog fasta på en vers i Första Timotheosbrevet.
I den dåvarande översättningen lyder versen:
     Han som bor i ett ljus dit ingen kan komma,
     han som ingen människa har sett eller kan se.
     Honom vare ära och evigt välde. (1 Tim 6:16)

Den Gud vi vänder oss till är bortom allt vad vi kan uppfatta och föreställa oss –
och samtidigt helt nära, som en bror vid vår sida och en närvaro inom oss.
Den första versen berättar om Gud. Den andra riktar sig till Gud ­– och är en tillbedjan. Den kan man sjunga en extra gång, om man vill.

———————————————————————————————————————————

 

JAG ÄR HOS DIG MIN GUD

Jag är hos dig, min Gud
som barnet hos sin mamma.
Jag är hos dig
som fågeln i sitt bo.

Jag är hos dig, min Gud
när natten börjar komma.
Bli kvar hos mig
så har jag lugn och ro.

Den här texten kom till då en av mina söner var sex år och orolig på kvällarna, rädd för att somna. Kväll efter kväll satt jag bredvid honom. Jag ville inte påminna honom om att Gud var hos honom. Det var så tydligt att det var min närvaro han ville ha och behövde!
Medan jag satt hos honom kväll efter kväll växte en bön fram. Jag uttalade orden då och då, halvhögt – och kunde själv vila i dom. En kväll när jag satt hos honom som vanligt, sa han efter en kort stund: ”Du behöver inte sitta hos mig längre, om du har mycket att göra. Jag kan krypa ner under täcket och vara hos Gud.”

Det lilla barnet i sin mors famn och fågeln i sitt bo – det är de två bilder som bygger texten. ”Jag är hos dig, min Gud, som babyn hos sin mamma” skrev jag från början. När sången togs in i psalmboken ändrade man babyn till barnet. Den ändringen var nog viktig, eftersom man numera för det mesta säger: bebisen.

I den tonsatta psalmen upprepar man den första raden mitt i sången och förenar på så sätt mina två korta verser till en enda. Det är jättefint när man sjunger! Men primärt är detta ändå en bön att uttala för sig själv när man krupit till kojs – och då passar den kortare texten bäst.

Den här texten har översatts till engelska. Det skedde i samband med att Verbum 2016 gav ut boken Swedish Hymns, med Per Harling som redaktör. I det verket presenteras fyrtiotre svenska psalmer, däribland 607 och 608. Rachel Stenback har gjort översättningen i nära samarbete med mig. Ett roligt samspel med ett i mitt tycke lyckat resultat!
I den engelska texten har babyn sin självklara plats – och fågeln är en sparv.

I’m near you now, my God
a baby with its mother.
I’m near you now
a sparrow in its nest.

I’m near you now, my God
when darkness starts to cover.
You’ll stay with me.
You are my peace, my rest.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

 

VI SÄTTER OSS I RINGEN

Vi sätter oss i ringen
och tar varann i hand.
Vi är en massa syskon
som tycker om varann.

För Gud är allas pappa
och jorden är vårt bo.
Och vi vill vara vänner
med alla må ni tro.

Tack gode Gud för jorden
och alla människor.
Gör en familj av alla
en enda jättestor.

Den här texten skrev jag för Kyrkans Barntimmar och det andaktsmoment som ingår i upplägget; det som innebär att man sitter i ring på golvet, sjunger och samtalar lite.
En vän och barntimmeledare berättade att hon kände olust varje gång hon skulle avbryta barnen i deras aktiviteter och få alla att samlas i en ring. Hon efterlyste en lustfylld och smidig övergång mellan de spridda aktiviteterna och den gemensamma sittningen.
Tänk om man bara kunde sätta sig vid pianot och sjunga en glad låt! En sång som får småttingarna att släppa vad de har för händer och självmant orientera sig mot ringen! Jag fångade upp tanken och började skriva på en inledande vers, där man sjunger för sig själv och varandra om vad som nu ska hända. Den versen kan man sjunga flera gånger, ända tills alla har funnit sin plats i ringen. När man sen sitter där och håller varann i hand, är det dags att sjunga den sista versen. Den sjunger man för Gud, den är en bön: Tack gode Gud för jorden

Sången skrevs med tanke på förskolebarn – och tre år senare sjöngs den av vuxna på Göteborgs gator och torg; under det stora allkristna mötet ”G 72”. Själv var jag inte där men från olika håll fick jag höra om den oförglömliga glädjen – när man i långa rader och cirklar fattade varandras händer och sjöng: Vi ställer oss i ringen och tar varann i hand. Vi är en massa syskon som tycker om varann…

VI SÄTTER OSS I RINGEN blev namnet på en LP-skiva med 15 barnsånger. Den spelades in i december 1971 av och med Lars Åke Lundberg och barn från Vendelsö församling. Lars Åke stod själv för sju av tonsättningarna och jag för nio av texterna.
Efter den skivinspelningen har en mening i titelsången blivit ändrad. När sången togs in i psalmboken var det ett gyllene tillfälle att göra en önskad och viktig justering:

Och vi är vän med alla på jorden må ni tro
ändrades till
Och vi vill vara vänner med alla må ni tro.

ILON WIKLAND gjorde ett underbart skivomslag till LP-skivan – med en ring av barn från jordens olika kontinenter. Detta harmoniska konstverk fick sedan stor spridning som barnkammartavla och vykort .

Tidigt blev texten översatt till engelska av Jim och Margareta Jones. Om jag minns rätt skedde detta under 1970-talet på en missionsstation i Afrika. Första versen i den engelska texten här nedan är från denna tidiga översättning. De två senare verserna är en nytolkning från 2016 av Rachel Stenback i samverkan med mig.

Come join us in our circle
and take each other’s hands.
We’re brothers and we’re sisters
who come from many lands.

For God is our one father
this planet is our home.
We want to live in friendship
wherever we may go.

For this, our world, we thank you,
for people great and small.
Unite us as one family
with peace and joy for all.

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

 

ADVENT ÄR MÖRKER OCH KYLA

Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap
men bråkar och slåss överallt.

Advent är mörker och kyla.
Vi tänder ett ljus och ber:
Förbarma dig Gud över jorden
all nöd, all förtvivlan du ser.

Advent är väntan på Kristus:
Kom Herre, kom hit i tid.
Och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid.

Det bibelord jag utgick ifrån när jag ville skriva en adventstext för barn är från profeten Jesaja, i kapitel nio. Texten i den då gällande bibelöversättningen var denna:

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus;
ja, över dem som bo
i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.

 Att vara människa är inte lätt. Många barn har, likaväl som vuxna, en erfarenhet av att leva i ”dödsskuggans land”. Från första början är vår stund på jorden en kamp för livet, en pendling mellan hopp och förtvivlan, smärta och tröst. Rädsla, hot och kaos är kännbara realiteter i barnens värld. Detta faktum var min utgångspunkt för den här texten.
December är den kalla, mörka månaden på våra breddgrader. Och som vanligt pågår stridigheter och bråk så väl ute i stora världen som i våra närmiljöer – och inom oss själva. I advent, när det är som mörkast, gör vi vad vi kan för att skapa ljuspunkter i mörkret – med stjärnor i fönstren, med ljusslingor ute och inne, med sång och levande ljus.
En sång som i USA är förknippad med medborgarrättsrörelsen på 1950- och 60-talen har hos oss blivit en omtyckt sång i advent och juletid: ”Det lilla ljus jag har, det ska få skina klart”. En önskan att ta vara på det ljus som vi har i vårt eget inre – och låta det sprida sitt sken.

* * *

Det händer ibland att jag vill ändra något i en text som redan är publicerad. Det här är en sådan text. Jag var glad över den så länge den var en barnvisa – men när den blev psalm och började sjungas av alla åldrar blev det med tiden annorlunda. Här vill jag kommentera  två radpar som jag önskar förändra – och sedan avsluta med en uppdatering av texten.

Förbarma dig Gud över jorden
all nöd, all förtvivlan du ser.
Vår nöd och förtvivlan här på jorden beror inte på Gud. Gud är barmhärtig och upphör inte att förbarma sig. Men vad hjälper det, om inte människan tar denna barmhärtighet till sig och själv omsätter den, om hon inte besinnar sig och samverkar? Människan är ansvarig för sitt liv och sin framtid på jorden. Det vilar på henne att leva i enlighet med livets givna lagar; att inse sambanden mellan orsak och verkan, sådd och skörd. Att lära av sina misstag och framsteg – och bit för bit utvecklas till en mänsklighet som inte styrs av skuld och rädsla utan av tillit och kärlek.
När vi tänder ljus i advent vill jag hellre be om himlens hjälp att leva kärleksfullt med varandra – än att be Gud göra det han redan gör.

Advent är väntan på Kristus:
Kom Herre, kom hit i tid.
Med denna väntan avsåg jag i barnvisan ingenting annat än en förväntan inför julafton och firandet av Jesusbarnets födelse. Många vuxna ser här i texten en syftning på Jesu återkomst i den yttersta tiden. Jag säger inte att det är fel. Men själv finner jag ingen anledning att be Kristus komma, eftersom jag utgår ifrån att han är här – alla dagar till tidens slut! Hans närvaro nu är helt klart den grund jag står på, det hopp jag andas.

NÄR PSALMBOKEN REVIDERAS är detta den lydelse jag anbefaller:

Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap
men bråkar och slåss överallt.

Advent är mörker och kyla.
Vi tänder ett ljus och ber
om hjälp att ta hand om varandra
och leva tillsammans i fred.

Advent är väntan på Kristus:
Han kommer i rum och tid.
Han kommer med ljus i vårt mörker
och ger våra hjärtan sin frid.

I Psalmer & Sånger är texten tonsatt av Torgny Erséus.

—————————————————————————————————————————

 

UPPSTÅTT HAR JESUS

Tom är graven i klippan.
Vet någon var mästaren är?
Bindlarna ligger därinne kvar
men själv är han inte där.

Uppstått har Jesus, hurra hurra.
Han lever, han lever än!

Glada tackar vi Jesus:
Tack Herre att döden blir kort!
Vi ska få leva hos dig en gång.
Du tar oss från döden bort.

Ny ska Gud göra mänskan
allt gammalt och trasigt blir bytt.
Himlar och jord ska förvandlas då
när Gud skapar allting nytt.

EN SÅNG PÅ PÅSKDAGENS MORGON. I den ville jag utrycka obegränsad glädje och tacksamhet. Och framtidshopp!
GLÄDJE över att det finns ett liv i oss, som inte kan dö. Att döden inte är slutet utan en förvandlig, en övergång till liv i annan form.

Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn –
– sa Jesus när han själv skulle dö –
Men om det dör, så bär det mycken frukt.
(Joh. 12:24)

HOPP INFÖR FRAMTIDEN trots katastrofer och allt destruktivt som sker långt borta och nära. När Jesus tog avsked av sina lärjungar uppmanade han dom att mitt i allt det svåra och orättfärdiga bevara tilliten, hoppet och kärleken. Han andades på dom och gav dom liv av sitt liv. Han andades frid.

Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.
Känn ingen oro och tappa inte modet.
(Joh 14:27, 20:21-22)

Min text till denna sång börjar med en fråga, den som uppfyllde Maria från Magdala, när hon kom till Jesu grav tidigt den första påskdagen – och upptäckte det obegripliga:
Att graven var tom!
Om detta kan vi läsa i Johannes evangelium, kapitel 20.

————————————————————————————————————————————

 

TACK MIN GUD FÖR ATT JAG VAKNAR

Tack min Gud för att jag vaknar
frisk och glad till en ny dag.
Din är dagen, din är solen
din är jorden, din är jag.

Du är Gud och ska bestämma.
Tag mig, Herre, använd mig.
Mina armar, händer fötter
de kan säkert hjälpa dig.

Tag mig, Herre, lär mig leva
mer och mera lik din Son.
Lär mig skilja rätt från orätt.
Allt du ger mig är ett lån.

Den här sången togs 2002 in i Den svenska psalmboken, i Verbums tillägg som omfattar numren 701–800. Sedan 1970 hade verserna funnits i bönboken Jag vill tala med Gud – men ingick inte bland de texter som jag bett Lars Åke Lundberg att tonsätta.
När jag fick sången från Verbum för korrekturläsning, blev jag bestört. Jag hade missat att granska texten innan jag gav mitt tillstånd för publicering. När jag nu läste  igenom den ordentligt, fann jag ordval i de två sista verserna som jag inte hade lust att upprepa i ett vuxet och vidare sammanhang.

Du är Gud och ska bestämma
Jag ville inte upprepa att det är Gud som ska bestämma. Skälet var, att så många föreställde sig ett direkt motsatsförhållande mellan Guds vilja och människans. Det förkunnades att man skulle vara misstänksam mot sin egen lust och längtan och överlåta åt Gud att vägleda genom tecken, profetiska budskap, andliga ledare. Då skulle Gud tillkännage sin plan för var man skulle bo och verka, vem man skulle gifta sig med…

Med anknytning till ord av Paulus om vår goda vilja, vill jag säga:
Det goda som jag vill, det gör jag kanske inte. Inte alltid.
Men vill det goda – det gör jag!
(Rom 7:18-20)

I min ovilja att godkänna den här versen som psalm bad jag min då fyrtioåriga son Jonas att läsa igenom texten och säga hur han som vuxen reagerar på den.
”En härlig känsla av frihet – ja lycka!” svarade han
och gjorde sedan ett tillägg: ”Det kan inte missförstås!”

Hans reaktion gjorde mig gott; jag hade verkligen skrivit versen i en anda av glädje och frihet. Rätt förstådd är den ett uttryck för tillit och hängivenhet.
Ändå kvarstod mitt motstånd. Jag ville inte inbjuda vuxna att sjunga den raden, inte de som övat upp sina sinnen att se samband och göra skillnad – och fatta egna beslut.
Annorlunda kan det vara för halvstora barn som lever under kamrattryck eller med föräldrar som ska bestämma men inte hajar vad som står på spel. Att låta Gud bestämma innebär i det läget att välja det man själv uppfattar som rätt och riktigt – eller som det minst dåliga.

Min invändning mot den sista versen är mest språklig. Svårigheten att hitta ett rim är uppenbar – och innehållet är rätt osammanhängande.

Jag ringde min kontaktperson på Verbum och undrade om det var möjligt att byta ut den här sången mot en annan. Det var det förstås inte. Psalmen hade fått sitt nummer och sin kontext. Då frågade jag om man kunde stryka två verser och bara behålla den första. Det var för sent. Hela materialet låg färdigt för tryck.
Vi enades om att de två ifrågasatta verserna skulle lyftas bort vid nästa tryckning. Då tänkte vi inte närmare på de olyckliga följder detta skulle få för församlingssången, med tre verser i somliga psalmböcker och bara en i andra.

* * *

I PSALMER & SÅNGER är alla tre verserna med. De personer, som genom åren upptäckt att två verser saknas i Den svenska psalmboken, har förstås undrat hur det kan komma sig. När förklaringen varit att författaren själv velat stryka dom, har det väckt frågan: Vad är det då hon tycker är så fel?
När jag nu gett min förklaring släpper jag frågan – och överlåter åt andra beslutsfattare att avgöra vilka verser som i deras respektive sammanhang kan ge mening och glädje. Generellt kan jag tänka:

Allt man gärna sjunger kan man gärna sjunga!
Och när orden inte stämmer kan man gärna vara tyst.

Leif Lundberg har tonsatt.

———————————————————————————————————————————

 

Till sist vill jag utrycka min tacksamhet
över
LARS ÅKE LUNDBERG

Ett tack för hans tonsättningar, för hans eget sätt att sjunga och locka andra till sång. Så härligt ändå, att barnaverserna fick toner och blev glada sånger som vinden fångade in och lekte med – och blåste iväg som den ville!
En tacksamhet med stråk av vemod. Numera befinner sig Lars Åke på ett demensboende. Han har sin godmodighet kvar, sitt vänliga väsen – men kan inte minnas, inte känna igen. Det har jag fått veta av hustru Ingeborg.

VÅRT SISTA MÖTE var oplanerat, en bonushändelse vid en festlig tilldragelse på Drottningholms Slott i juni 2009. Vi var ett fyrtiotal personer som hade förärats en inbjudan: Att ur Hans Majestät Konungens hand motta en medalj. Vid ankomsten till slottet blev vi informerade om hur det hela skulle gå till. I god tid fick var och en inta sin givna plats i en av raderna på den stora mattan mitt i salen. Platserna hade fördelats i bokstavsordning. Så kom det sig att Lundberg och Melin fick glädjen att stå där sida vid sida!
Efter den festliga ceremonin med efterföljande mingel och champagne, fortsatte vi umgås privat. Tillsammans med våra respektive, Ingeborg och Paul-Ragnar, följde vi strömmen till en servering nära slottet och fann ett bord för fyra. Gott att sitta ner och dela dagens intryck och eftertankar! Minnet av den samvaron får mig fortfarande att le.