Etiketter
När jag tänker på min vän Ruth Johansson fylls jag av ett leende och det blir ljust inombords. Efter ett aktivt och utgivande liv satt hon under sina sista år vid sitt fönster på Lindgården. Det fanns en påtaglig frid omkring henne. Den fyllde rummet. Den fyllde mig när jag besökte henne.
Hon kunde knappast se längre, knappast höra. Men hon hade det bra, sa hon. Hon hade så mycket att minnas, att tänka på och tacka för. Och hon såg fram mot att få lämna sin skröpliga kropp och komma hem.
Vid ett tillfälle blev hon lite orolig och självkritisk: ”Jag är så dålig på att be numera”, sa hon. ”Jag borde ju be mer, nu när jag inte gör annat än sitter här. Men jag bara glömmer det.”
Nej, älskade Ruth, du borde inte!
Hela du är en bön, en Guds frid och närvaro ibland oss!
Med Ruth i tankarna formulerade jag en bön som jag vid nästa besök upprepade när jag satt tätt intill henne. Hon måste ha hört orden och bejakat dem, för hon log och nickade stilla.
Nu är allting enkelt
allt på plats.
Du är i mig:
mitt liv, min frid.
Jag är i dig:
omsluten, bevarad.
Orden
behövs inte mer.
Allt mitt är ditt.
Allt ditt är mitt.
En kort tid senare satt jag hos Ruth den natt som blev hennes sista. Medan jag satt där och timmarna gick började jag tänka på döden som en syster, en hjälpare; och överraskande för mig själv vände jag mig till denna syster och välkomnade henne!
Du är väntad nu
syster död.
Du är välkommen hit.
Också du
står i livets tjänst.
Så frigör nu varsamt
min älskade vän
från en kropp
som har fullgjort sitt.
Ett liv har blommat
och burit sin frukt
och kvällen
har kommit med frid.