Etiketter
Överlåtelse, Charles de Foucauld, Dagen svalnar mot kvällen, Du som ville mitt liv, Dubbla kärleksbudet, Edit Södergran, Hängivenhet, Karmelgården, Lerkärl
TILL VEM TROR VI ATT VI ÖVERLÅTER OSS? Det blev den fråga jag utgick ifrån, när jag på 1980-talet fick uppdraget att utforma en överlåtelsebön för Svenska kyrkans handbok. Alltså en text som hela församlingen förväntas instämma i.
Om man har en bild av Gud som allomfattande kärlek är det en glädje och lättnad att överlåta sig. Men för många gudstjänstfirande är tilliten till Gud blandad med rädsla.
I det här sammanhanget tänker jag på en överlåtelsebön av Charles de Foucauld. Under 1970-talet tillbringade jag någon vecka om året på Karmelgården, karmeliternas gästhem i Skåne. Där inleddes dagen med inre bön i kapellet – en timme i tystnad som avslutades med en gemensam överlåtelse:
Fader, jag överlämnar mig till dig.
Gör med mig vad du vill.
Vad du än gör med mig,
tackar jag dig.
Jag är redo till allt,
jag är med på allt.
Må bara din vilja ske med mig
och med allt skapat.
Jag önskar ingenting annat, min Gud,
ty du är min Fader.
För mig var det lycka att efter lång meditativ tystnad uttala denna bön i gemenskap med andra – och mena vartenda ord. Det underbara var tacksamheten över att det finns någon i universum att rikta sitt förbehållslösa förtroende till, sin hängivenhet – utan risk för att bli förminskad, misstolkad och utnyttjad.
Själv hade jag lärt känna Fadern som villkorslös kärlek, men det har ju inte alla. Många har en bild av Gud som mer eller mindre missnöjd och krävande. Att till en sådan Gud säga Gör med mig vad du vill. Vad du än gör med mig, tackar jag dig, kan vara som att säga ja till att bli krossad – och dessutom förväntas tacka för detta. I vetskap om att många upplever Foucaulds förtröstansfulla ord som hotfulla och skrämmande, har jag aldrig velat använda dem i en andakt tillsammans med andra.
I MIN TEXT FÖR ÖVERLÅTELSE var det viktigt att först av allt ge en bild av den vi tillber. Att förtydliga det allt avgörande: Att Jesus kallar Den vars namn ingen känner för FADER; sin och allas far. Barmhärtighetens fader behöver ingen vara rädd för. Jag ser bara en anledning till överlåtelse, en enda: För kärlekens skull. Lättnaden och lyckan att i kärlek överlåta sig åt den allt omfattande kärleken.
Som en sammanhållande bild för den bönen valde jag Paulus ord om skatten i lerkärl: Den gudomliga kärleken i det mänskligt kantstötta och sköra. (2 Kor 4:7)
DU som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja –
allt i mig känner du
och omsluter med ömhet:
det svaga likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Som ett lerkärl
lämnar jag mig i dina händer.
Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Den här texten kom med i Kyrkohandboken – men tyvärr utan lerkärlet i centrum. Av skäl jag inte känner till lyftes en bärande vägg i bygget bort. Uppmaningen Fyll mig med ditt goda ingår i bilden av lerkärlet – och dinglar lite vilset utan sitt kärl.
AV HELA DITT HJÄRTA, DITT FÖRSTÅND
Denna starka eviga längtan att ge sig hän! Att spränga sina gränser och omfamnas av det som är större. Att uppgå i, att bli ett med. Hur handskas med en sådan längtan? Inte sällan leder den till besvikelse, förtvivlan, desillusionering. Den är alltför överväldigande för att riktas till någon eller något här i tiden: en enskild person, en grupp, en ideologi, ett projekt, en rörelse…
Det dubbla kärleksbudet framstår för mig som en befrielse från orealistiska förväntningar på att bli alltigenom sedd, förstådd och älskad av en medmänniska.
När Jesus fick frågan vilket bud som är det viktigaste av alla, svarade han:
Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv.
Detta bud är inget krav, ingen börda utan en livgivande ordning, en form som gör det möjligt att leva i fred med sig själv och varandra. Att älska sin nästa som sig själv – och sig själv som sin nästa – det är inte så omöjligt och ovanligt som man tycks tro!
Att däremot med hull och hår överlåta sig åt en annan människa – det gör livet omöjligt. Den passionerade kärleken förgör oss, om den riktas exklusivt till någon eller något här i tiden – där allt är ofullkomligt, sårbart, obeständigt.
Men om det finns ett DU som är evig kärlek, som med glädje tar emot vår hängivenhet och längtan efter kärlek – då finns det luft och rymd för all passion!
Och underbart är detta: Evigheten bär vi inom oss.
En doft av evig kärlek kan finnas med i allt vi är och gör.
Med mitt öga se.
Med mitt öra hör.
Med mina händer handla.
I mitt hjärta var!
DANSA MIG LIV
Dansa mig liv
dansa mig levande vind.
Jag är din
med all min följsamhet
och frihetslängtan.
Lär mig de svåraste stegen.
Testa och träna och tänj mig
i turer som ingen kan ana.
Allt till jag våga och vinna
med dig som partner i dansen.
Och faller jag faller jag gärna
när du är den arm som för mig
den famn som fångar och bär.
HÄNGIVENHET – FÖRTVIVLAN
Dagen svalnar mot kvällen
I en mästerlig dikt har Edit Södergran skildrat övergången från hängivenhet till förtvivlan. Dikten beskriver skeendet i fyra etapper. Först det lyckliga förbehållslösa Tag mig! Tag min hand, min vita arm, mina smal axlars längtan! Sedan det ovärdiga mottagandet och det desperata fasthållandet; följt av insikten om att vara tillfångatagen, vingklippt, uppgiven.
I det sista stycket hör jag återklangen av en i det närmaste mållös förtvivlan över att bli förminskad, inte sedd och mottagen i sin helhet. Det smärtsamma: Att det är det perifera och tillfälliga som blir sett, inte det genuina och unika. Att det personligt unika inte väcker förundran och glädje – utan uppfattas besvärande.
I
Dagen svalnar mot kvällen…
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan…
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.
II
Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte –
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart…
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta…
III
Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand
på min lätta arm…
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp
om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra, sköra drömmar.
IV
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.