Min vän Els-Marie

Etiketter

, , , , , , ,

Els-Marie Hanson RYHOV november 2014

Els-Marie Hanson, RYHOV nov 2014

    GRIFTETAL
14 december 2015
Slottskapellet, Jönköping

Kära alla ni, Els-Maries vänner och bekanta, som har samlats här för att tillsammans minnas henne – och ta avsked. Det är en månad nu, sedan Els-Marie tog sina sista andetag och lämnade sin kropp. En kropp som – det sista året – blev allt  svårare och smärtsammare att leva med, leva i.

Jag vill börja med att läsa en kärleksdikt till kroppen. Den dikten kom till för kanske 15 år sen, i varje fall var det när Göran o Els-Marie hade flyttat till Jönköping och vi bodde i samma hus.
Det har varit så värdefullt för mig att kunna dela tankar och texter med Els-Marie – och få hennes spontana och eftertänksamma reflektioner. Jag minns mycket väl, att vi – när jag skrev den här dikten – tillsammans gladde oss åt den befriande insikten, att vi människor inte är vår kropp.

Kära min kropp
du är huset som jag bor i
mitt hem här på jorden.
Du är det instrument
jag fått
att spela på
att uttrycka mig med
och vårda som en vän.

Kära kropp
den som ser dig ser mig.
Men jag är mer än du
mer än man ser.
Nu en tid är vi ett
du i mig och jag i dig
men en dag
ska vi skiljas från varann.

Som en fjäril
lämnar sin puppa
ska jag lämna dig
när det är dags.
Då ska min längtan få vingar
och bära mig dit jag vill.
Den frihet jag saknar nu
ska då bli min.

Som en fjäril lämnar sin puppa, lämnar vi vår kropp när det är dags.
Som en puppa vilar kroppen under det gröna täcket.

Els-Marie hade önskat en kista av enklaste slag; gärna grönmålad och med fjärilar på, har hon skrivit. Hennes önskan har uppfyllts. Dotter Sara har täckt den enkla kistan med grönt, som med en matta av gräs. Och i det gröna har fjärilar slagit sig ner, med hjälp av barnbarnen Agnes, Elsa och Vera.

I kistan vilar puppan, kroppen – den kropp som var
Els-Maries hem här på jorden. Den blir till jord igen.
Men fjärilen, var är hon?
Jag tänker att Els-Marie är här tillsammans med oss. På något sätt.
Och att hon gläds över att vi är samlade omkring henne.

Du människa, vem du än är:
Av jord är du skapad.
Till jord blir din kropp igen.
Av Gud är du född.
Guds barn ska du evigt vara.

 

MINNESORD

Jag har fått förtroendet att idag berätta om Els-Marie, såsom jag upplevt och uppskattat henne under de drygt 40 år som vi känt varandra och på många sätt samspelat, delat tankar och uppgifter.
1972-73 kom Els-Marie för första gången till en retreat på Wettershus retreatgård. Där börjar vår gemensamma historia. Göran hade då kort dessförinnan varit på retreat och kommit hem hoppfull och glad i hågen. Han hade förklarat att han funnit ett sammanhang där  säkert också Els-Marie skulle trivas och känna sig hemma.

Vid den här tidpunkten var Els-Marie sjukskriven från sin lärartjänst på mellanstadiet. Hon mådde riktigt dåligt – och orkade inte tänka på att återgå till jobbet. Vi gick ett par promenader och hon berättade.
Den sista natten hade Els-Marie en dröm. I drömmen hade hon fått en stor säck potatis – och leende berättade hon vad det betydde: Hon hade fått livs-medel för lång tid framåt. Enkel basföda som inte ger några allergiska reaktioner!
Och om det blev så att hon måste lämna sin lärartjänst för att kunna leva i sin egen rytm och efter sitt eget hjärta, så skulle det säkert ändå ordna sig ­med försörjning och meningsfulla uppgifter i framtiden; sa hon. Hennes man skulle i varje fall förstå och stötta henne.
Els-Marie fortsatte att komma till Wettershus och blev så småningom min medarbetare. Det började med att hon tog över en aftonbön, när det en dag blev för mycket för mig – och sedan ett personligt samtal med en av deltagarna.
Behovet av enskilda samtal under retreaterna bara växte – och Els-Marie och jag började därför leda retreater tillsammans. Fortsättningsvis ledde vi också retreater var för sig och tillsammans med andra. Mest på Wettershus men också på andra platser.

LILLESKOG, en Svenska kyrkans stiftsgård utanför Alingsås, var en plats där Els-Marie kom att engagera sig i lite olika uppgifter och sammanhang.
I maj 1984 reste vi två till Finland, till en stor Nordisk konferens om meditation och andlighet. Tre inspirerande dygn på LÄRKKULLA, den svensk-språkiga Stiftsgården och Folkhögskolan.
UNDER SENARE DELEN AV 1980-TALET kompletterade Els-Marie sina akademiska studier i Göteborg – och tog en Fil kand examen med Tros- och Livsåskådning som huvudämne. Under samma period arbetade hon ett år i Sjukhuskyrkan i Skövde. Två dagar i veckan.

1995 flyttade Göran och Els-Marie till Jönköping. Göran hade då blivit anställd av ett konsultföretag, Göteborgs Byggkalkylför att starta en filial här i staden. Els-Marie hade bott i Jönköping under åren på Lärarseminariet och ville mer än gärna flytta hit.
Medan de sökte efter lämpligt boende i Jönköping, hände något helt osannolikt. Våra dåvarande hyresgäster och vänner fick oväntat anledning att flytta. Lägenheten på vår bottenvåning blev ledig vid exakt rätt tidpunkt.

Efter att ha landat i Jönköping startade Els-Marie ett eget företag med namnet:
PÅ VÄG – SMR (samtal, meditation, retreat).
Vi två började sedan att inbjuda till seminarier vissa lördagar – och utnyttjade då hela huset. Dagen började på bottenvåningen med ett miniföredrag, som följdes upp med gemensamma reflektioner över dagens ämne.
Mitt på dagen Meditation på tredje våningen – på pallar och kuddar. Sopplunch på andra våningen. Därefter tid för promenad eller en säng för vila. På eftermiddagen en andra samling i bottenvåningen och ännu ett miniföredrag med samtal. Avslutning med fika. Det var roligt och meningsfullt – men blev i längden alltför arbetsamt.

OMKRING MILLENIESKIFTET var Els-Marie engagerad i ett omfattande samarbete med Ove Gotting – mycket uppskattad körledare och solosångare här i bygden. Ove hade en dröm om att framföra MENDELSSOHNS ORATORIUM ELIA på svenska – och­ då i en tolkning som är meningsfull i vår egen tid.
Ove hade tänkt på mig i sammanhanget och kom hem till oss för att presentera det omfattande materialet. Han frågade om jag kunde engagera mig i översättningen. Det var inte möjligt.
När vi gick ner för trapporna utan att ha funnit en lösning, hörde vi pianospel från Hansons lägenhet. Då slog det mig: ELS-MARIE! Els-Marie är rätt person! Med sin kärlek till musik och en önskan att ägna sig mer åt ord och texter. Därmed startade ett fruktbart samarbete mellan Ove och Els-Marie, till stor glädje för alla parter!

I september 2001 uppfördes ORATORIET ELIA i Jönköping och Nässjö med Jönköpings Kammarkör, Oratoriekör och Sinfonietta. Det kom en helsida i Jönköpings Posten med rubriken KONSTEN ATT GE GAMLA TONER NYA ORD. Under ett foto med Ove och Els-Marie står den här texten:
Ove Gotting och Els-Marie Hanson kastar nytt ljus
över Mendelssohns oratorium Elia. Deras fleråriga arbete
har resulterat i den första svenska översättningen av verket.

När det gäller Els-Marie och arbete har nog den mesta tiden ägnats åt personliga samtal – samtal av stödjande och terapeutisk karaktär. Det har varit naturligt att många som sökt hennes hjälp, har blivit hennes personliga vänner. Ofta också Görans vänner. Apropå Görans roll har Els-Marie konstaterat då och då genom åren: Utan Göran hade det inte gått.
Under det sista svåra halvåret har några av oss fått bevittna Görans fundamentala betydelse. Bara ett exempel: Els-Marie vägrade emellanåt att ta sina tabletter. Hon mindes då inte, förstod inte – varför hon skulle ta dem. Och Els-Marie har alltid velat veta ”varför”! Hur DU då, Göran, förklarade, lirkade, upprepade – och behöll lugnet.

MÅNDAGEN DEN 2 NOVEMBER skulle Els-Marie för första gången till ett korttidsboende. Allt gick lugnt till den dagen. Inga hinder, ingen oro. Den bild jag bär med mig från den sista dagen hemma är en lugn och uppmärksam Els-Marie – i rullstolen i tamburen med ytterkläderna på; och framför henne på golvet Göran på knä för att få kängorna på plats. Det är en ansträngande procedur – och Els-Marie ser det och ler ömt ­och börjar stilla smeka hans huvud, nacke.

Min dominerande känsla idag är TACKSAMHET. Så mycket skönhet och god vilja som är förknippad med Els-Marie och med människor omkring henne. Nu tänker jag också på Onkologen – den lyhörda, omtänksamma personalen där – och i hemsjukvården, hemtjänsten.
Och DÖDEN – döden i sig är inte en tragedi. Den är en del av livet.
Vi ska alla lämna vår kropp. Så är det bara.
Jag tänker på döden som en övergång, från en form av liv till en annan form.

Vårt liv här på jorden omgärdas av två portar.
Genom födelsens port går vi in i tiden
och genom dödens port går vi ut ur tiden.
Födelse och död bildar par. Inte liv och död.
LIVET har ingen motsats – Livet är evigt.

Kära min kropp, mitt hem här på jorden.
Som en fjäril lämnar sin puppa
ska jag lämna dig när det är dags.
Då ska min längtan få vingar
och bära mig dit jag vill.

 

Du som vill att jag ska finnas

Etiketter

, , , ,

DU SOM VILL ATT JAG SKA FINNAS gavs ut 2002
på Verbum – och har nu kommit som nyutgåva.
Du som vill 2002+2015

Anna Braw, min redaktör på Verbum, har ställt sju frågor om bokens tillkomst, syfte och användbarhet; svaren ska på något sätt finnas med i förlagets presentation av boken. Själv låter jag intervjun landa här på bloggen.

 

Nu har ”Du som vill att jag ska finnas” kommit i nyutgåva.
Varifrån kommer bokens titel?

Titeln är de första orden i den första bönen. Den texten är som ett preludium; ett sound som förebådar att vi vänder oss till ett DU som ingen behöver vara rädd för.
Du som vill att jag ska finnas – de orden är här ett namn på den eviga kärlek som vi alla kommer ifrån och som aldrig lämnar oss.

 

Över hur många år av ditt liv spänner urvalet i boken?

De tidigaste bidragen är från 1960-talet. Då var mina barn små och det var svårt att hitta texter för bön som jag fick lust att lära dem. Det gav mig anledning att då och då  formulera ett par meningar som vi kunde upprepa vid nattningen den närmaste tiden. När jag frågade mina gossar vad de tyckte att vi skulle säga till Gud, hade de alltid förslag. Att höra deras reflektioner om Gud och hela världen inspirerade mig att tänka vidare och att söka efter litteratur om barn och andlighet. Detta ledde i sin tur till att jag ganska snart blev ombedd att tala om ”Barn och Gud” i mitt närområde – som då var Skara stift.

I tidningen Vår kyrka skrev jag 1968 en artikel om barn och bön. Den blev en dörröppnare, kan jag se nu efteråt. John Fredrik Ivarsson på Håkan Ohlssons Förlag i Lund blev förtjust i det jag skrivit och beställde omgående en bönbok för barn. Jag slog ifrån mig till att börja med, men han var säker på sin sak. Jag kunde få hur lång tid som helst på mig, sa han. Och boken skulle få fina illustrationer!

Resultatet blev JAG VILL TALA MED GUD, en bok som kom ut 1971 med illustrationer av Marianne Nordström, Syster Marianne i Alsike kloster. Nio texter från den utgåvan finns nu med  2015. Så svaret på din förra fråga är: Urvalet spänner över femtio år av mitt liv.

 

Vem har du tänkt på när du har valt?

Egentligen har jag inte tänkt på någon särskild. Snarare har jag gått igenom texter som jag skrivit för bön – och övervägt vilka som ännu är användbara och kan komplettera varandra i en liten volym som inkluderar alla våra åldrar.

I början av boken har jag samlat texter som ett barn kan förstå. Där hoppas jag att vuxna som vill be med barn kan hitta ord som passar – och att barn som själva kan läsa ska finna ord som tröstar, styrker och uppmuntran. Kort sagt ser jag det här som en bok för den enskilda människan; för vem som helst som vill väl, som vill hålla ihop sig själv och stilla sin oro – och som drömmer om fred och rättvisa på jorden.

 

Du har gjort några ändringar och lagt till några nya böner i boken.
Kan du säga något om det?

Ja, jag är tacksam för den möjlighet jag fått att göra vissa ändringar. För att få plats med några nya texter har jag lyft bort några av de tidigare; omslaget på boken är nytt men antalet sidor är detsamma. För övrigt har jag ändrat ett par rubriker och några ord här och var. Särskilt glad är jag för den ändring jag kunnat göra i min egen uppdatering av ”Gud som haver”. Genom åren har jag gjort några försök att översätta den flera hundra år gamla barnabönen till nutida språk. Först 2013 – efter ”Prinsessan Estelles bönbok” – har jag funnit en ordalydelse som jag är helt nöjd med.

Gud som ser och älskar så
se till mig och alla små.
Vart jag mig i världen vänder
är mitt liv i dina händer.
Du min trygghet alla dar
du är evigt hos mig kvar.

 

Boken har varit svår att få tag på under några år.
Vilka är det som har frågat efter den?

När jag talat i olika sammanhang och haft böcker med mig till försäljning, har jag haft den slutsålda boken med som blädderexemplar. Den har då varit okänd för de allra flesta, också för kyrkligt anställda. Den har väckt intresse – och man har beklagat att den inte längre varit möjlig att köpa.

För övrigt har jag fått telefon, brev och mail från personer som i något sammanhang bläddrat i den lilla blå – och sedan förgäves försökt få tag på den. Man har velat ge den som gåva eller själv ha den i sin ägo – nära till hands och lätt att bära med sig.

 

I vilka sammanhang tror du att boken kan komma till användning?

När den gavs ut 2002 tänkte vi faktiskt på den här boken som speciellt lämplig i ett visst sammanhang: Som meningsfull gåva vid barndop och barnvälsignelse. En gåva till barnens föräldrar, till dem som uttryckligen önskat Guds nåd och välsignelse över sina barn. En bra tanke, tycker jag fortfarande.

 

Vad är det bästa som kan hända med boken och med dina böner?

Det bästa? Ja, det är att boken blir mer synlig den här gången, nu när den fått en andra chans. Att den t.ex. kommer med på Bokmässan i Göteborg och tar plats som en egen trave bland Verbums andra boktravar. Och inte minst att den landar på bokborden ­ i våra kyrkor och samfund – och blir upptäckt av tillfälliga besökare som spanar efter hopp och lättnad, när livet är tufft och själen klagar.

YOU, who wanted my life

DU SOM VILLE MITT LIV
är nu översatt till engelska av Rachel Stenback
i samspel med mig

YOU, who wanted my life
and created me
according to your will –
all within me you grasp
and surround with tenderness:
the weak as well as the strong
the sick as well as the healthy.

Thus I give myself to you
without fear or reservation.
Like a jar of clay
I place myself in your hands.
Fill me with your peace
so I become a blessing.
I praise your wisdom,
you who enfold
the weak and wounded
and lay your treasure
in fragile jars of clay.

 

DU, som ville mitt liv
och har skapat mig
efter din vilja –
allt i mig känner du
och omsluter med ömhet:
det svaga likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Som ett lerkärl
lämnar jag mig i dina händer.
Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet
du som tar till dig
det svaga och skadade
och lägger din skatt
i bräckliga lerkärl.

Mer att läsa i inlägget
HÄNGIVENHET – ÖVERLÅTELSE
Oktober 2014

Hon var en bön

Etiketter

När jag tänker på min vän Ruth Johansson fylls jag av ett leende och det blir ljust inombords. Efter ett aktivt och utgivande liv satt hon under sina sista år vid sitt fönster på Lindgården. Det fanns en påtaglig frid omkring henne. Den fyllde rummet. Den fyllde mig när jag besökte henne.

Hon kunde knappast se längre, knappast höra. Men hon hade det bra, sa hon. Hon hade så mycket att minnas, att tänka på och tacka för. Och hon såg fram mot att få lämna sin skröpliga kropp och komma hem.

Vid ett tillfälle blev hon lite orolig och självkritisk: ”Jag är så dålig på att be numera”, sa hon. ”Jag borde ju be mer, nu när jag inte gör annat än sitter här. Men jag bara glömmer det.”

Nej, älskade Ruth, du borde inte!
Hela du är en bön, en Guds frid och närvaro ibland oss!

Med Ruth i tankarna formulerade jag en bön som jag vid nästa besök upprepade när jag satt tätt intill henne. Hon måste ha hört orden och bejakat dem, för hon log och nickade stilla.

Nu är allting enkelt
allt på plats.
Du är i mig:
mitt liv, min frid.
Jag är i dig:
omsluten, bevarad.
Orden
behövs inte mer.
Allt mitt är ditt.
Allt ditt är mitt.

En kort tid senare satt jag hos Ruth den natt som blev hennes sista. Medan jag satt där och timmarna gick började jag tänka på döden som en syster, en hjälpare; och överraskande för mig själv vände jag mig till denna syster  och välkomnade henne!

Du är väntad nu
syster död.
Du är välkommen hit.
Också du
står i livets tjänst.

Så frigör nu varsamt
min älskade vän
från en kropp
som har fullgjort sitt.
Ett liv har blommat
och burit sin frukt
och kvällen
har kommit med frid.

ADVENT & LUCIA

Etiketter

,

ADVENT:
han kommer, han kommer
ett människobarn
den sanna människan
och visar vägen
till sanning och liv.

 

ADVENTSLJUSEN TÄNDER VI
ett efter ett:
En brinnande bön
för sanning och rätt.

Det första ska lysa i mig, djupt härinne
bevara mitt hjärta och värma mitt sinne.

Det andra ska lysa för alla jag känner
att alla får plats och kan leva som vänner.

Det tredje ska lysa för alla som lider
som kämpar och drömmer om lyckliga tider.

Det fjärde ska lysa för marken och skogen
för luft och för hav och vår framtid på jorden.

Adventsljusen tänder vi
ett efter ett:
En brinnande bön
för sanning och rätt.

 

FINA LUCIA

Fina Lucia, vår dröm om ljus
när natten är mörk och lång.
Du väcker vår längtan till sannare liv
med din ljusa och klara sång.

Fina Lucia, vår dröm om ljus
när natten är mörk och lång.
Du är som en bild av det bästa vi vill
med din stolta, strålande gång.

 

STJÄRNOR I MÖRKA FÖNSTER

Se, stjärnor i mörka fönster
adventsstjärnor vart man ser.
Är himmelen här mitt ibland oss?
Har himmelen kommit ner?

Jag vill att en stjärna lyser
i mig, i mitt mörka hus
att många ska välkomna ljuset
och tänka: att vi är ljus.

 

JAG VILLE VARA I BETLEHEM

Jag ville vara i Betlehem
och se vad herdarna såg;
se grottan, djuren och allra helst
se krubban där Jesus låg.

Han föddes fattig i hemlighet
och himlen fylldes av sång;
för himlen visste att han var Gud
och mänska på samma gång.

Hängivenhet – Överlåtelse

Etiketter

, , , , , , , ,

TILL VEM TROR VI ATT VI ÖVERLÅTER OSS? Det blev den fråga jag utgick ifrån, när jag  på 1980-talet fick uppdraget att utforma en överlåtelsebön för Svenska kyrkans handbok. Alltså en text som hela församlingen förväntas instämma i.
Om man har en bild av Gud som allomfattande kärlek är det en glädje och lättnad att överlåta sig. Men för många gudstjänstfirande är tilliten till Gud blandad med rädsla.

I det här sammanhanget tänker jag på en överlåtelsebön av Charles de Foucauld. Under 1970-talet tillbringade jag någon vecka om året på Karmelgården, karmeliternas gästhem i Skåne. Där inleddes dagen med inre bön i kapellet – en timme i tystnad som avslutades med en gemensam överlåtelse:

Fader, jag överlämnar mig till dig.
Gör med mig vad du vill.
Vad du än gör med mig,
tackar jag dig.
Jag är redo till allt,
jag är med på allt.
Må bara din vilja ske med mig
och med allt skapat.
Jag önskar ingenting annat, min Gud,
ty du är min Fader.

För mig var det lycka att efter lång meditativ tystnad uttala denna bön i gemenskap med andra – och mena vartenda ord. Det underbara var tacksamheten över att det finns någon i universum att rikta sitt förbehållslösa förtroende till, sin hängivenhet – utan risk för att bli förminskad, misstolkad och utnyttjad.

Själv hade jag lärt känna Fadern som villkorslös kärlek, men det har ju inte alla. Många har en bild av Gud som mer eller mindre missnöjd och krävande. Att till en sådan Gud säga Gör med mig vad du vill. Vad du än gör med mig, tackar jag dig, kan vara som att säga ja till att bli krossad – och dessutom förväntas tacka för detta. I vetskap om att många upplever Foucaulds förtröstansfulla ord som hotfulla och skrämmande, har jag aldrig velat använda dem i en andakt tillsammans med andra.

I MIN TEXT FÖR ÖVERLÅTELSE var det viktigt att först av allt ge en bild av den vi tillber. Att förtydliga det allt avgörande: Att Jesus kallar Den vars namn ingen känner för FADER; sin och allas far. Barmhärtighetens fader behöver ingen vara rädd för. Jag ser bara en anledning till överlåtelse, en enda: För kärlekens skull. Lättnaden och lyckan att i kärlek överlåta sig åt den allt omfattande kärleken.

Som en sammanhållande bild för den bönen valde jag Paulus ord om skatten i lerkärl: Den gudomliga kärleken i det mänskligt kantstötta och sköra. (2 Kor 4:7)

DU som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja –
allt i mig känner du
och omsluter med ömhet:
det svaga likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Som ett lerkärl
lämnar jag mig i dina händer.
Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Den här texten kom med i Kyrkohandboken – men tyvärr utan lerkärlet i centrum. Av skäl jag inte känner till lyftes en bärande vägg i bygget bort. Uppmaningen Fyll mig med ditt goda ingår i bilden av lerkärlet – och dinglar lite vilset utan sitt kärl.

 

AV HELA DITT HJÄRTA, DITT FÖRSTÅND

Denna starka eviga längtan att ge sig hän! Att spränga sina gränser och omfamnas av det som är större. Att uppgå i, att bli ett med. Hur handskas med en sådan längtan? Inte sällan leder den till besvikelse, förtvivlan, desillusionering. Den är alltför överväldigande för att riktas till någon eller något här i tiden: en enskild person, en grupp, en ideologi, ett projekt, en rörelse…

Det dubbla kärleksbudet framstår för mig som en befrielse från orealistiska förväntningar på att bli alltigenom sedd, förstådd och älskad av en medmänniska.
När Jesus fick frågan vilket bud som är det viktigaste av alla, svarade han:
Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv.

Detta bud är inget krav, ingen börda utan en livgivande ordning, en form som gör det möjligt att leva i fred med sig själv och varandra. Att älska sin nästa som sig själv – och sig själv som sin nästa – det är inte så omöjligt och ovanligt som man tycks tro!
Att däremot med hull och hår överlåta sig åt en annan människa – det gör livet omöjligt. Den passionerade kärleken förgör oss, om den riktas exklusivt till någon eller något här i tiden – där allt är ofullkomligt, sårbart, obeständigt.

Men om det finns ett DU som är evig kärlek, som med glädje tar emot vår hängivenhet och längtan efter kärlek – då finns det luft och rymd för all passion!

Och underbart är detta: Evigheten bär vi inom oss.
En doft av evig kärlek kan finnas med i allt vi är och gör.

Med mitt öga se.
Med mitt öra hör.
Med mina händer handla.
I mitt hjärta var!

DANSA MIG LIV

Dansa mig liv
dansa mig levande vind.
Jag är din
med all min följsamhet
och frihetslängtan.

Lär mig de svåraste stegen.
Testa och träna och tänj mig
i turer som ingen kan ana.
Allt till jag våga och vinna
med dig som partner i dansen.
Och faller jag faller jag gärna
när du är den arm som för mig
den famn som fångar och bär.

 


HÄNGIVENHET – FÖRTVIVLAN

Dagen svalnar mot kvällen
I en mästerlig dikt har Edit Södergran skildrat övergången från hängivenhet till förtvivlan. Dikten beskriver skeendet i fyra etapper. Först det lyckliga förbehållslösa Tag mig! Tag min hand, min vita arm, mina smal axlars längtan! Sedan det ovärdiga mottagandet och det desperata fasthållandet; följt av insikten om att vara tillfångatagen, vingklippt, uppgiven.

I det sista stycket hör jag återklangen av en i det närmaste mållös förtvivlan över att bli förminskad, inte sedd och mottagen i sin helhet. Det smärtsamma: Att det är det perifera och tillfälliga som blir sett, inte det genuina och unika. Att det personligt unika inte väcker förundran och glädje – utan uppfattas besvärande.

I
Dagen svalnar mot kvällen…
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan…
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte –
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart…
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta…

III
Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand
på min lätta arm…
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp
om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra, sköra drömmar.

IV
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.

Syndabockar, Projektioner

Etiketter

, , , , , ,

Att projicera är att lägga ut på andra det man själv har inom sig.
Som en projektor lägger upp sina bilder på filmduken,
så projicerar människor sina inre bilder på omvärlden.
Syndabockar skapas när man förnekar och mörklägger det oacceptabla hos sig själv. Skuggan från det mörklagda faller då på någon annan. Den andra blir den onda, den löjliga, den värdelösa. Överallt finns personer och grupper som tilldelas rollen som syndabockar och hackkycklingar. De är inte sämre än andra men blir offer för andras projektioner. När ett helt folk låter sin skugga falla över ett annat folk uppstår den befängda idén, att det onda ska utrotas genom etnisk rensning.

Den finns en allmän tendens att ge olycksdrabbade människor skulden för deras olycka. Brottsoffer och illa medfarna blir lätt betraktade som brottslingar. Så läggs sten på redan tunga bördor.

De som råkar ut för olyckor och övergrepp upplever sig också själva som skyldiga och mindre värda. Dessa falska skuldkänslor befrias man inte ifrån genom ånger och förlåtelse utan genom att någon annan genomskådar det bedrägliga mönstret och kan försäkra: Du är inte skyldig!

En försäkran om skuldfrihet gav Jesus en gång åt en man som var född blind. Det är en dråplig historia som upptar hela kapitel 9 i Johannesevangeliet. Lärjungarna frågar där vem som är skyldig till blindheten, mannen själv eller hans föräldrar. Handikapp har ju ofta tolkats som straff från högre makter. Jesus svarar att blindheten inte har ett dugg med skuld att göra ­ och han gör mannen seende.

Att den blinde kan se väcker stor uppståndelse. Upprepade gånger kallar dåtidens auktoriteter honom till sig och frågar ut honom. Enkelt och uppriktigt berättar han då vad han varit med om och vad han tänker om det hela. Det slutar med att han blir utkörd med orden: Du föddes syndig alltigenom, och du ska undervisa oss!

Den här mannen är van att bli betraktad som syndare och mindre värd. Den här gången är han i alla fall i gott sällskap. Också hans välgörare döms ut av samhällets auktoriteter: Vi vet att den mannen är en syndare!

Jesus frikänner den blinde från den skuld som omvärlden lagt på honom – och bemöter honom som en fullvärdig människa. Därmed får han själv en möjlighet att hålla distans till andras nedlåtenhet och skuldbeläggning. Ofta kommer han att i fortsättningen behöva återkalla minnet av Jesus ord och blick, för att inte på nytt bli offer för blinda människors projektioner och fördomar. Och för att bevara sin värdighet och frihet.

Vi lever i en värld där många undviker att möta sin egen skuld, skam och smärta och därför låter sitt eget inre mörker falla som en skuggan över andra. Detta är något som vi alla drabbas av, mer eller mindre. Generellt behöver vi lära oss att inte ta andras anklagelser personligt. Den anklagelse som rymmer ett korn av sanning, kan man gärna titta närmare på. Men det viktigaste är ändå att inte släppa kontakten med sitt eget hjärta och samvete. Och att låta sina rötter sträcka sig mot friska källor.

Det finns situationer då det har stor betydelse att kunna se och säga: ”Detta är inte mitt ansvar, inte min skuld!” När folk förvränger sanningen, vittnar Guds ande med vår ande om vad som är sant och rätt.

Inte mitt ansvar!
Inte min skuld!
Hjälparen tröstar
och står mig bi.
Min domare dömer mig fri.


SKULD SOM INTE VAR MIN

Du som är sanning och liv
du ser – du känner mig.

Jag blev offer
skuldbelagd
och tog på mig skulden.

Inför dig lyfter jag av
den skuld som inte var min
och tar avstånd ifrån den.

Du är min enda domare
och vet allt.
I ditt ljus
klarnar sammanhangen
och sanningen gör mig fri.

Att du delar smärtan
ger mitt hjärta tröst
och i kärlekens blick
börjar såren läkas.

 

MÖTA SIG SJÄLV MED KÄLEK

Känslor av skuld, skam och otillräcklighet finns hos många av oss och styr tankar, ord och handlingar i destruktiva banor. Destruktiviteten kan riktas inåt i självförakt och självskadebeteende – och utåt i alla tänkbara former för löje, skadegörelse och övergrepp.

Vad viktigt det är att våga se och möta det mörka och smärtsamma som man själv går och bär på! Att verkligen stanna upp inför gamla upplevelser och fixa idéer som är orsak till att man själv mår dåligt och lätt irriterar sig på andra.

Jag skymtar en väg till befrielse från detta inre onda:
Kärlek och uppriktighet i relation till sig själv.

Vänlighet och förståelse för den person man ser i spegeln –
oavsett skavanker, motstridiga känslor, konstiga tankar, dåliga och goda vanor…

Så länge man förnekar och nonchalerar sin egen skam, sorg och smärta, behåller destruktiviteten och frustrationen sitt grepp. Antingen blir det sig själv man misshandlar – eller också lägger man över skulden och föraktet på andra. Projicerar.

Att förlåta

Etiketter

, , , , , , ,

Det gladde mig att se Desmond och Mpho Tutu hos Skavlan igår och höra dem betona att det är en gåva till sig själv att förlåta. Helt i linje med mina tankar om förlåtelse – som jag nu kan dela här.

Det är för att ge plats
för frid och glädje
i vårt eget hjärta
som det är nödvändigt
att släppa och förlåta.

Att förlåta handlar om att släppa och lämna. I fornsvenskan hade ordet förlåta just den betydelsen. Förr i tiden kunde man be: Herre, förlåt oss icke – och menade då: Lämna oss inte, överge oss inte!

Det är i först och främst för sin egen skull som det är viktigt att förlåta. Att inte låta vrede, skam och förödmjukelse få fäste i kropp och själ och deformera ens personlighet. Det gäller att, så snart det går, släppa det som inte kan göras ogjort och fokusera på annat: Att reparera skador och se sig om efter personer och sammanhang som man mår bra av. Att förlåta handlar i allvarligare fall om en process, en resa att göra. Ju större och ju tidigare skada desto längre väg.

Det här kan jag aldrig förlåta – det är inte ovanligt att man säger så i sårat läge. Det kan ge en tillfällig känsla av upprättelse. Det viktiga är att man inte upprepar sådana ord, inte bosätter sig i rollen som kränkt och sviken.
Att slå fast att man aldrig kan förlåta
är att så ett helvetesfrö i sitt inre –
en sådd som ger bittra bär, förgiftar själen.

Att förlåta någon medför inte automatiskt att man blir i stånd att träffa den personen. Om man mår dåligt vid tanken på att mötas, måste man ta den känslan på allvar och respektera sitt behov av avstånd. Att förlåta, tänker jag, är i grunden inte något annat än att friställa sig själv från tankar på hämnd, hat och fientlighet – och att så gott man kan distansera sig. I vilken mån det är möjligt och önskvärt att umgås i framtiden, är en annan fråga.

Att inte vilja möta en person med negativ inverkan, ska inte tolkas som tecken på att man inte helt har förlåtit. Att sätta punkt har sin tid. Nu räcker det! Nu vänder jag blicken åt annat håll – och lyssnar till livets och kärlekens röst i mitt eget hjärta.

Framför allt som ska bevaras
må du bevara ditt hjärta,
ty därifrån utgår livet.

FÖRLÅTA OCH BLI FÖRLÅTEN
Att ge och att ta emot förlåtelse är två sidor av samma mynt. Det ena kan inte skiljas från det andra. Det är som med hönan och ägget – man kan inte säga vad som kommer först. De båda förutsätter varandra.

I den bön Jesus lärde sina vänner är detta samband tydligt:
Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er.Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.[1]

Det är meningslöst att be Gud om förlåtelse, om man själv förblir nedlåtande och oförsonlig mot andra. Egen obarmhärtighet blockerar för tillflödet av barmhärtighet. Å andra sidan: en barmhärtig och förlåtande hållning till medmänniskor öppnar för den himmelska barmhärtigheten – vare sig man uttryckligen ber om det eller inte.

Jesus sa också:Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.[2]
Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.[3]

 Som man sår får man alltså skörda. Det är en av livets givna lagar. Genom att se och uppleva konsekvenserna av sina egna och andras handlingar lär man sig att förutse, vad som alstrar bedrövelse och nöd och vad som öppnar för glädje, harmoni. Våld föder våld. Lögn föder lögn. I krig finns bara förlorare.

Det är genom att lära av misstag och motgångar, liksom av framgång och lycka, som människan lär sig att känna igen livets väg och dödens – och alltmer bli den medvetna, gudalika varelse som hon i grunden är.

Ingen skam att förlora och ta fel.
Alla missar ger en chans att lära mer.
Vägen bort är en etapp på vägen hem.

VARA FÖRDRAGSAM – OCH INTE
När Jesus en gång talade om vikten av att förlåta, ställde Petrus en fråga: ”Hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?”[5] Jag gissar att Petrus tänkte att hans förslag var generöst i överkant, men Jesus svarade: Inte sju gånger utan sjuttiosju.

För Petrus handlar det inte om att förlåta ett visst antal gånger utan om att själv bli och vara förlåtande och fördragsam – som Jesus var. Om Petrus i framtiden ska företräda Jesus och vara hans språkrör, måste han förändras, transformeras. Jesus har sett den kapacitet som Petrus har, hans potential att vara bas och klippa för en växande skara av Jesusvänner. En sann herde för fåren. Men Petrus är ännu inte där.

Det är sin fördragsamhet, sin förståelse för mänsklig svaghet i alla dess former som Petrus behöver utveckla; sin egen förmåga att tåla och härbärgera det sköra och bräckliga, det ofullkomliga och osanna, det övermodiga och räddhågsna hos alla de många som kommer att stråla samman för att minnas och följa Jesus.

Det var ledartalangen Petrus med gott självförtroende som fick uppmaningen att vara tålmodig och fördragsam mot den som handlar orätt. Den uppmaningen gäller också många andra – men inte alla! Och inte i alla lägen!

Uppmaningen att stå ut och vara förlåtande gäller inte den slagna i ett misshandelsförhållande, inte hackkycklingen i klassen eller den mobbade på jobbet. Utmaningen för den som utsätts för övergrepp, glåpord och förakt är primärt att inte stå ut – att finna en väg ut ur förnedringen. Den som lever under förnedrande förhållanden må fokusera på det viktigaste: att få hjälp att förändra sina livsvillkor och återta makten i sitt eget liv, sin värdighet.

Ta ditt liv på allvar
och var inte rädd!
Kampen för din frihet
kallar änglar till din hjälp.

 

KÄRLEK TILL FIENDER
Hur kan man förhålla sig till fientlighet? Jag tänker nu på den fientlighet som man inte själv kan göra något åt, alltså den som någon annan bär på och riktar emot en. Projicerar.

Vad Jesus säger om att älska sina fiender brukar uppfattas som ett orealistiskt ideal eller ett förkrossande krav:
Till er som vill lyssna säger jag:Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er.
Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er.[6]

Själv har jag fått tröst och hopp av dessa ord, uppfattat dem annorlunda:
Som en dörr på glänt mot en värld i fred;
en framkomlig stig vid sidan om allfarvägen.

Jesus säger inte, som många tycks tro, att man ska umgås med fiender som om de vore ens vänner. Det kan man inte! Kärlek till den som vill en illa är inte vänskap! Med vänner kan man vara sig själv och slappna av, vara nära. För kärlek till fiender är avståndet viktigt. Till den som är fientligt inställd behöver avståndet vara så stort att man inte själv grips av rädsla och krymper ihop, blir till intet.

Med tillräckligt stort avstånd är det möjligt att önska sin hatiska nästa ett bättre och sannare liv. Utifrån en egen förankring i kärleken kan man då – om man vill – sända vågor av ljus och förbarmande till den sargade och olyckliga medmänniska som det här är fråga om.

Har man själv frid inombords och någorlunda fast mark under fötterna, kan man tänka på den andra utan rädsla – och zooma in det skadade och illa medfarna barnet i den hotfulla vuxna. Avsaknad av kärlek är den yttersta orsaken till all fientlighet. Därför är kärlek också svaret på all brist och nöd. Även om man inte kan umgås med den som angriper och skuldbelägger, kan man ändå – utan den personens vetskap – önska gott, önska att hen ska finna sin väg i sanning, hitta hem.

Det måste ha varit en radikal och chockerande uppmaning som Jesus kom med när han sa:
   Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende.
Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er;
då blir ni er himmelske faders söner
. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda… [7]

Bakåt i tiden har det varit naturligt för utsatta och förtryckta att be om Guds hämnd och straff över fiender och förföljare. Fortfarande förbannar de flesta och ropar på bestraffning. Det är inte fel. Man borde inte kunna något man inte kan, inte vara någon annanstans i sin utveckling än man faktiskt är. Allt har sin tid.

Med sina ord om kärlek till fiender gläntar Jesus på dörren till en ny fas i människans utveckling – där kärlek är den starkaste drivkraften, inte fruktan. Med sitt liv ger han en bild av vad det innebär att vara sann människa, Guds avbild. Jesus förkroppsligar den allomfattande kärlek som vi kallar Gud. Han representerar en Gud som inte hämnas, inte straffar; som ser sitt barn i alla människor och uppmanar samtliga att betrakta varandra som bröder och systrar.

Att be för förföljare är att be för syskon som är fel och illa ute; som utgör en fara men som inte dess mindre är föremål för gudomlig omsorg och kärlek. Förbön för de fientligt sinnade är att nedkalla himmelsk barmhärtighet och välsignelse utan åtskillnad – och straff och förbannelse över ingen. Var och en har sin resa att göra, sina svek och besvikelser, sina skadegörelser och skador att bli medveten om, att gottgöra och läka.

Bön för förföljare faller sig alltmer naturligt
när man med egna ögon börjar se det Jesus såg:
De vet inte vad de gör!

 

Människan är en skapande varelse, hon är en förvandlare. Jag människa har fått en utmaning, en möjlighet, ett förtroende: att på mitt sätt, i den mån jag kan, förvandla till gott det onda och svåra som drabbar.

FÖRVANDLA ONT TILL GOTT

Det onda, svåra finns i mitt liv
som råmaterial att förvandla.
Min kallelse är förvandling:
att utan urskiljning och fruktan
lyfta allting uppåt.

När kärleken brinner i mitt hjärta
i tro på mig själv
och ljuset som bor i mig
då har jag makt att se och möta
allt som kommer i min väg.

Allt kan jag då ta i mina händer
lyfta upp och transformera.
Som krukmakaren lyfter leran
och skickligt förvandlar den
till något användbart och vackert.

 

[1] Matt 6:12, 14, 15

[2] Matt 5:7

[3] Luk 6:37f

[4] Gal 6:7

[5] Matt 18:21, 22

[6] Luk 6:27f

[7] Matt 5:44

Salomos Oden

Jag sträckte ut mina händer
och välsignade min Herre.

Ty mina händers utbredande
är hans tecken,

och min utsträckning
är det uppresta korset.
Ode 24

Den äldsta kristna sångboken
Salomos oden är dikt och sång från den unga kyrkans dagar. Dessa oden har ända in i vår tid varit så gott som okända. På svenska utgavs de 1980 på Proprius förlag – och ska förhoppningsvis snart ges ut igen efter 35 år, och då på Artos.
Salomos oden är översatta och kommenterade av Per Beskow och Sten Hidal.

I Beskows och Hidals bok upptar texten till de fyrtiotvå odena den första halvan. Sedan följer kommentarer till ode efter ode, plus informativa sidor om samlingens bakgrund, form och innehåll. Om deras användning står det bland annat:

Lika väl som Psaltaren lämpar sig odena att sjungas solo eller i kör, och man brukar anta att de har varit avsedda att framföras i någon form av liturgisk recitation.

När jag fick den nyutkomna boken i min hand, uppfattade jag den strax som ett ljust och Kristocentriskt alternativ till Psaltaren. Här fanns avsnitt som jag direkt ville använda för växelläsning i mina retreater, som som till exempel detta avsnitt ur

ODE 7
Min glädje är Herrens
och min väg går mot honom;
min väg är skön.

Ty jag har en hjälpare till Herre;
givmild har han visat sig för mig i sin ringhet,
hans mildhet har förminskat hans storhet.

Han blev lik mig
så att jag skulle kunna ta emot honom;

i gestalt blev han räknad som jag,
så att jag skulle kunna ikläda mig honom.

Jag darrade inte när jag såg honom,
ty han var nådig mot mig.

Han blev lik min natur,
så att jag skulle kunna förstå honom,

och lik min gestalt,
så att jag inte skulle vända mig bort från honom.

Han är den oförgänglige,
världarnas fullkomning och deras Fader.

Han har låtit sig uppenbaras
för dem som är hans egna,

för att de skall känna igen honom som skapade dem,
och inte tro att de kom till av sig själva.

De ska prisa Herren i hans kärlek,
ty han är nära och ser.

Ett utdrag ur översättarnas förord:
Salomos oden måste ha förelegat färdiga som samling någon gång före år 200 e Kr, och somliga forskare har velat förlägga deras tillkomst ända tillbaka till det första århundradet. Det finns goda möjligheter att de är samtida med de sist tillkomna skrifterna i Nya testamentet.

Odena för oss in i en judisk-kristen tankevärld, som ofta kan tyckas oss främmande, men som fascinerar genom en säregen skönhet. De ger oss en inblick i en personlig fromhet som vi har få exempel på från den äldsta kristna litteraturen utanför Nya testamentet. Många av dem framstår än idag som en fräsch och levande kristen diktning.